För demokratin har storleken betydelse

KOLUMNISTER

I

dioterna övertog gatan stod det att läsa på Aftonbladets ledarsida i anledning av kravallerna i Göteborg i helgen. Och det är naturligtvis så sant som det är sagt.

Människor, möjligen marginaliserade ungdomar men inte enbart, människor som njuter av sin egen betydelse när de vandaliserar, kastar gatsten och slåss med polisen som de kallar svin, kan ingen etablera dialog med.

Och dialog är faktiskt demokratins enda, på en gång överlägsna men också sårbara "vapen" mot politisk opposition. Fungerar inte dialogen då ligger demokratin vidöppen för dem som brukar maktspråk och bara lyder maktspråk.

Att upploppen i Göteborg var professionella bråkmakares verk får väl anses klarlagt. Frågor om den svenska polisens andel i att framför allt fredagens gatudemonstration urartade tål ställas men är svåra att svara på för alla som inte var där.

Mot den bakgrunden kan man säga att den dystra avslutningen på Sveriges EU-ordförandeperiod hade mycket litet med EU att göra och ganska litet med politik överhuvudtaget om man bortser från den indirekta dimension av politiken som handlar om hurudana vettvillingar ett samhälle producerar och hur detta samhälle tar hand om dem.

Ändå känner jag mig frestad att ställa några frågor om EU, om politiken och om demokratin just i anledning av idioternas framfart i Göteborg.

Jag har gjort det förut men jag har än en gång lust att ställa frågor om vad som händer med demokratins väsen när saker och ting blir för stora som exempelvis den mastodontinstitution som är under uppbyggnad och heter EU och som manifesterar sig i toppmöten vars säkerhetsarrangemang lamslår hela demokratier, i varje fall i nationer, modell mindre.

Jag vet att det är fullkomligt meningslöst, att bara folk med don Quijotes mentalitet fäktar mot det som oåterkalleligen existerar och ingen har för avsikt att avskaffa. Ändå tycker jag att Mikael Löfgren, kulturskribent på Dagens Nyheter, uttryckte någonting viktigt på ett expressivt sätt när han gav följande bild av göteborgarnas reaktioner på EU:s toppmöte:

Göteborgarna var inte glada och smickrade över att alla dessa världens stora ville besöka deras stad. Göteborgarna undrade i stället "vad de alla skulle hit att göra" när de ändå låste in sig. Kunde de inte åka till någon färdigt isolerad plats - Nord- eller Sydpolen exempelvis?

Provinsialism, kan EU-entusiasterna utropa! Vart har svenskarnas berömda internationalism tagit vägen?

Visst. Ni som har fullt upp med att sätta EU:s dagordning och fila på formuleringarna som ska skapa världen ny kan ju moralisera över att folk känner obehag för det sätt på vilket makten idag höjer sig över allt folklig vardag och sveper omkring i skottsäker limousin.

Visst, man kan moralisera över att folk blir provocerade, att de inte sakligt kan konstatera att all denna isolation, alla dessa arrangemang, alla dessa inlåsningar är nödvändiga av säkerhetsskäl och beklagas lika mycket av dem som hamnar innanför avspärrningarna som av dem som hamnar utanför.

Ändå kan det vara skäl att påpeka att just det formspråk makten idag tvingas uttrycka sig på av säkerhetsskäl är det största hotet mot säkerheten. Just limousinerna, avspärrningarna, de skottsäkra rutorna, de stränga formerna är i sig gnistor som tänder lättantändliga oroshärdar därför att de så starkt talar om vilka som är överhet och vilka som inte är det.

Vi har att göra med en orm som biter sig själv i svansen, en klassisk ond cirkel där behovet av skydd skapar mera hot.

Men var börjar och slutar cirkeln då? Jo, i politiken.

I en politisk ambition som leder till exklusiva politiska beslutsformer, avskärmade och fysiskt koncentrerade så att vi får dessa anhopningar av Very Important Persons som får varje rebell med fan i sinnet att känna fingrarna klia samtidigt som säkerheten och skyddet framför alla andra i en demokrati - nämligen det vardagliga civila samhället viker undan.

Jag bestrider inte skönheten i EU:s många drömmar. Men än en gång har jag lust att upprepa: För demokratin har storleken betydelse.