Är konferensen om tolerans hemlig?

KOLUMNISTER

Det lär pågå en konferens om tolerans i stan. En uppföljningskonferens till evenemanget från i fjol då Förintelsen avhandlades på hög politisk nivå.

Förra året var hela city avspärrat på grund av alla dignitärerna som deltog. I år verkar konferensen att vara närmast hemlig.

Ytterst litet har läckt ut om vilka som är bjudna och om vad som står på dagordningen.

Trehundra utländska journalister påstås närvara. Några svenska förefaller man inte att ha inviterat. Eller också är det bara jag som är illa underrättad. Jag har kanske straffat ut mig från inbjudningslistan på grund av att jag var kritisk mot spektaklet för ett år sedan. Tolerans i all ära men även en toleranskonferens måste sätta sina gränser.

Det sägs säkert mycket som är värt att lyssna till under dessa toleransdagar i Stockholm - hur många de nu är.

Likväl tror jag att tolerans är svårt att lära ut. Tolerans är som demokrati - den måste byggas in i samhällets funktioner och människornas attityder.

Jag har haft anledning att fundera en del kring toleransen som socialt fenomen på grund av min bakgrund i det finlandssvenska.

Själv är jag uppvuxen i ett finlandssvenskt befolkningsskikt som kan kallas överklass. Inte direkt crème de la crème men både mors och fars släkt kan ses som ett konglomerat av adliga ätter och familjer med starka akademiska traditioner.

Bland olika egenheter som kännetecknade denna överklass fanns ett entydigt sympatiskt drag: toleransen.

Både min mormor och morfar och farmor och farfar - alla födda på 1870-talet - minns jag som utpräglat toleranta människor i meningen vidsynta. De moraliserade inte över människors svagheter och andra konstigheter och de höll sig inte med stränga normer. "Leben und leben lassen", var deras lösenord - lev och låt Lasse leva som man skämtsamt brukar översätta.

Denna tolerans är anmärkningsvärd i relation till det andliga klimat som präglade och präglar finlandssvenskheten i övrigt: Det är kvavt i det trånga finlandssvenska rummet.

Politiskt hade den finlandssvenska överklassen naturligtvis sitt klassintresse att försvara och det var inte tu tal om vilken sida mina föräldrars släkter stod på i det finska inbördeskriget. Men även denna sanning äger sin modifikation: Den finlandssvenska liberalismen, som har spelat en viktig konfliktdämpande och integrerande roll i finsk politik, bars upp av folk från bildnings- och kultursläkterna i den finländska samhällspyramidens topp.

Under det turbulenta sextiotalet, då de borgerliga finlandssvenska familjerna skakades av den radikala ungdomsrevolten, lyssnade min blåblodiga, nittiosexåriga farmor intresserat på mina hyllningar till de kollektiva ideologierna och konstaterade att det inte var omöjligt att jag hade rätt. Hon såg absolut ingen anledning att hetsa upp sig.

Jag tror att tolerans har med trygg identitet, självrespekt och stark känsla av egenvärde att göra. Samt med kunskap. Intolerans däremot är ju egentligen ett behov av att definiera ut människor ur den värdegemenskap man själv tillhör därför att de på något sätt ifrågasätter det som ger en själv identitet.

Om man har bräcklig självrespekt men har skapat sig en känsla av att vara någon i kraft av att man är vit eller muslim eller blågul svensk eller bara rätt och slätt en Laglydig och Anständig Medborgare så känner man ju grunden för sin egen förträfflighet vackla ifall någon avviker från detta och ändå gör anspråk på lika värde.

Jag tror att den tolerans som exempelvis min farmor gav uttryck för byggde på en så grundmurad upplevelse av identitet, av att vara någon, att det inte rörde hennes kalla kläder ens att den samhällsordning som skänkt henne denna identitet ifrågasattes. För att uttrycka det med en paradox: hon var så medveten om sin klass att hon struntade i den.

Tolerans lär man bäst ut genom att ge människor medel att respektera sig själva. Det handlar om demokrati och kunskaper - om rätten att bli tagen på allvar.