Ingen hejd på dagens manipulativa storbovar

KOLUMNISTER

D

en är som ett slags pornografi den här nya närgångna kriminaljournalistiken som senast firade triumfer i publiciteten kring Jackie Ark-löv.

Det är ingen hejd på hur tätt inpå dem vi får komma, männen som MÖRDAT, när reportrarna med smak för döden viker ut dem åt oss. Vi får se dem i ögonen, betrakta deras ansiktsuttryck, kolla minsta svettblänkande por på deras näsor, lyssna till deras berättelser och föreställa oss den kittlande ohyggligheten:

De ser trots allt ganska vanliga ut de här människorna som har gjort det mest förbjudna - brutit mot det mest grundläggande av budord: du ska icke dräpa.

Jag tror det började på allvar sommaren 1988 med Bonnie och Clyde, alltså Juha Valjakkala och Marita Routalammi som var på flykt genom Sverige sedan den förstnämnde hade slagit ihjäl en hel familj på kyrkogården i Åmsele. Genom ett märkligt förvandlingsnummer i medierna blev psykopaten och hans vettskrämda följeslagerska plötsligt något av romantiska figurer i laglöst land, som man naturligtvis fördömde men ändå litet outtalat hejade på.

Jag minns väl en krönika av framlidne chefredaktören Berndt Ahlqvist som behöll sin bitvargasträvhet i alla lägen och som undrade varför vi måste vara Juha och Marita med två gravt störda ungdomar som borde undandras all publicitet.

Det var på den tiden någon ännu var nykter nog för att reagera.

1989 lyckades Christer Pettersson charma en halv svensk journalistkår genom att säga halvt obegripliga saker och undgå att bli dömd för mordet på Olof Palme. Hur det nu än var med hans skuld i det avseendet så är Christer Pettersson dömd för mord och otaliga andra brott och för övrigt en av de svårast rubbade personer som svenska rättssalar skådat.

Icke desto mindre har olika journalister fortsatt att uppvakta honom. Gert Fylking gjorde sig till hans förtrogna och betrodda och förmedlade i den egenskapen hans budskap till en andäktigt lyssnande omvärld. Snart kanske det är dags igen?

Så har de avlöst varandra i våra medier, de grova brottslingarna som ges spaltutrymme och programtid så mycket de behöver för att tala ut under det att de sakta förvandlas till offentliga personer med exploaterbara namn. Kändisskapet i denna värld som föreställer världen och som är mediernas fördelar skugga och ljus fullkomligt godtyckligt och saknar helt moralisk kompass.

Så är vi sedan en tid tillbaka framme vid herrarna i Malexander som ju vants till rampljus sedan år tillbaka - även Jackie Arklöv som inte uppträdde i Lars Noréns "7:3" men kretsade kring föreställningarna som flugan runt sockerbiten. De lider säkert svåra abstinenskval när publiciteten hotar avta men då är det bara att snickra ihop en ny bekännelse, kalla in advokaterna och de betrodda journalisterna och så är det snurr på verksamheten igen.

I ärlighetens namn måste jag tillstå att om någon av pojkarna som mördade Dusanka Petrén eller om Mattias Flink hade velat tala ut med mig i egenskap av rättegångsjournalist så hade jag säkert fallit för frestelsen och sannolikt hade min tidning velat ha materialet.

Men allt eftersom dessa spektakel med axelssöner och arklövar och vad de allt heter breder ut sig i medierna har jag blivit allt mer tveksam till om vi journalister rätt begriper vad vi i vår voyeuristiska nyfikenhet håller på med?

Visst har medierna alltid varit intresserade av brott och brottslingar och visst har även dömda ibland fått komma till tals och bestrida sin skuld i efterhand, som Olle Möller exempelvis. Det är en helt annan sak än att som journalist upplåta offentligheten åt dömda och överbevisade illgärningsmän för deras lek med sanning och lögn och svårgenomträngliga men föga respektingivande syften.

Det finns inom rättsväsendet både en lagstadgad procedur och utbildat folk för att ta hand om de krav på att få göra sin röst hörd som en tilltalad eller dömd kan ha. När journalisterna tränger sig in i apparaten och erbjuder storbovarna allt vad dessa i sin narcissistiska hunger drömmer om i form av publicitet är det lätt hänt att de förra blir omsorgsfullt manipulerade av de senare till förfång för rättssäkerheten och anständigheten i vårt samhälle.