En poetisk mästare - i onyktert tillstånd

Pentti Saarikoski motsvarade alla gängse föreställningar om den oregerlige författar-bohemen. Han tillbringade en stor del av sin ungdom på krogen, försörjde sig rätt slumpmässigt som översättare och tidningsskribent, var konsekvent berusad om han rörde sig bland folk, uppträdde provokativt, utmanade Gud, kyrkan, familjen, fosterlandet och det borgerliga samhället.

Pentti Saarikoski var också enstörig, inbunden, hudlös och nervig. Han drack ihjäl sig med anmärkningsvärd målmedvetenhet. Om sin alkoholism sa han att han säkerligen skulle kunna vara utan alkohol - om han gav sig f-n på det - men att han inte ville.

Pentti Saarikoskis far var präst medan Pentti själv blev en lidelsefull gudsförnekare. Han avskydde allt pompöst och auktoritärt men beundrade paradoxalt nog president Kekkonen.

Som så många andra konstnärer och intellektuella drogs Pentti Saarikoski till makten. Inte för att han själv ville utöva makt - till det räckte varken hans viljestyrka eller politiska utblick - men för att han tyckte om att spegla sig i den.

Narcissism, behovet att speg-la sig i beundran eller att bli intensivt uppmärksammad, är en stark drivkraft för skapande av olika slag. Att därtill bli sedd och beundrad av någon man själv ser för att inte säga ser upp till, innebär naturligtvis en extra kick. Pentti Saarikoski, det intellektuella Finlands enfant terrible, gillade som de flesta andra den kicken.

Pentti Saarikoski var också kommunist. Ställde rentav upp i riksdagsval men blev inte invald, främst för att han inte ansträngde sig. Han ansåg att det finska kommunistpartiet inte var kommunistiskt nog och att Lenin var en av historiens största gestalter.

Det gör förstås ett förbryllande intryck att sommaren 2001 läsa Pentti Saarikoskis "Toipilaan päiväkirja" (Konvalescentens dagbok) från decennieskiftet 1960-70, där han bland allt annat personligt bokför sina hyllningar ömsom till Kekkonen, ömsom till Lenin.

Vore jag nu Per Ahlmark eller någon annan fanatisk demokratisoldat skulle jag naturligtvis uttala min övertygade förkastelsedom över Pentti Saarikoski som intellektuell. Det spelar ingen roll hur stor konstnär han var, som intellektuell har han förnedrat sig till att hylla ett av världshistoriens vidrigaste politiska system känt för sin despoti, sitt förtryck, sitt våld och sin blodsutgjutelse.

Hur övertygat jag själv än hyllar demokratins princip så har jag svårt att ta avstånd från Pentti Saarikoski och hans kommunism liksom det är svårt att se en Pablo Neruda eller Albert Camus som förtryckets handgångna män.

Pentti Saarikoski hade fel politisk inställning därför att det ingick i hela hans skapande väsen att ha "fel". Jag tror att Saarikoski, i motsats till Neruda exempelvis, egentligen var apolitisk. De politiska uppfattningar han gav uttryck för hörde hemma i estetikens värld.

Pentti Saarikoskis männi-skosyn var inte odemokratisk men knappast demokratisk heller. Han avskydde förtryck och föraktade inte svaghet. Tvärtom. Han identifierade sig lätt med de svaga och utstötta eftersom han själv upplevde sig som en outsider.

Men Saarikoski hade också drag av misantrop och jag misstänker att han innerst inne inte tyckte om människor. Som nykter tyckte han inte särskilt mycket om sig själv heller. Han eftersträvade ruset, han sträckte sig efter ruset för ruset gjorde honom självmedveten och omnipotent - allsmäktig.

Flirten med kommunismen var en del av detta misantropiska, rebelliska och i ruset omnipotenta hos Saarikoski, och samma gäller hans beundran för Kekkonen som symboliserade en egendomlig kombination av allmakt och allmän hädiskhet. Allt detta var ett uttryck för det inre liv som också gjorde honom till en skapande människa.

Sådant sätter man sig inte till doms över.