Brott berättar en hel del om vårt samhälle

KOLUMNISTER

Tokiga människor har det funnits i alla tider men det sätt vilket människorna förlorar förståndet på säger en hel del om ett samhälles kultur och atmosfär.

Den här iakttagelsen, som bland annat idéhistorikern Karin Johannisson har gjort och som har bekräftats av många sociologer och psykiatriker, har dykt upp i mitt sinne var gång medierna har rapporterat om vissa uppseendeväckande våldsdåd: unga galningar som skjuter ihjäl sina skolkamrater, lärare, förbipasserande eller andra som råkar komma i deras väg bara därför att de har utsatts för någon banal oförrätt eller rentav endast åkt på en motgång.

Mest har detta tyckts ske i det vapenfixerade USA men efter den ohyggliga massakern i Erfurt i Tyskland är det uppenbart att den här typen av sinnesförvirring har landstigit i Europa.

Det är över trettio år sedan den amerikanska historikern Christopher Lasch skrev sin berömda bok ”Culture of Narcissism” där han framhöll att samhällsklimatet i USA gynnade människor med svag jaguppfattning och starkt självbespeglingsbehov.

Att ha narcissistiska drag i personligheten var en konkurrensfördel i den sköna nya värld av mediebilder och stjärnkult som höll på att växa fram, påpekade Lasch. Samtidigt blev emellertid också narcissismen som personlighetsstörning det psykiatriska problem som läkarna och analytikerna oftast fick ta sig an.

(Narcissism är ett personlighetsdrag på gott och ont hos friska människor men är i extrem form en mänskligt och socialt invalidiserande personlighetsskada som exempelvis hos Mattias Flink, fänriken i Falun som sköt ihjäl åtta människor en sommarmorgon för åtta år sedan utan annan synbar anledning än att han var övergiven av sin flickvän och berusad.)

Om man vill omskriva Laschs iakttagelse litet grann kan man säga så här:

I vårt samhälle med dess prestationskrav, höga livstempo, svaga gemenskaper och brist på kontinuitet är det svårt för många barn att växa till stadiga personligheter med god botten i sig själva.

Många klarar sig bra ändå för de kan finna bekräftelse som de förväxlar med självkänsla just i denna värld av prestationer ifall de är duktiga på att prestera det som efterfrågas. Bristen på kontinuitet överkompenserar de med att göra allting utbytbart, människor såväl som ting, hus, hem och hundar.

Andra klarar sig inte alls utan förblir oerhört bräckliga i sin känsla av egenvärde. Inte sällan leder det till att de här barnen när de växer upp har svårigheter att korrekt relatera sig själva till omvärlden, ofta hotar de sig fram med storvulna krav på ”respekt” och deras raseri är ofta lätt väckt. Varje motgång blir som en påspädning av deras svaga uppfattning om sig själva och väcker deras vanmäktiga vrede.

Fortfarande är narcissismen en av de vanligaste personlighetsstörningarna rättspsykiatrikerna stöter på när de tar hand om folk som begått vansinnesdåd. Men det finns förstås också andra grava rubbningar som blir allt vanligare. Till dem hör ”psykopaterna”, de som begår brott, inte för att de drivs av okontrollerade känsloutbrott utan för att de saknar känslor.

Varför folk blir psykopater vet man inte riktigt men störningen är lömsk därför att den ofta är inkapslad i sådan social framgång som lätt vinns i vår tid: på ytan smidig, anpassningsbar, oanfäktad av sympatier och antipatier glider psykopaten omkring i yrken och värv där ingen frågar efter djup utan endast snabb uppfattningsförmåga och en viss stil i utförandet.

Lasermannen John Ausonius är ett uppenbart exempel på sådan psykopati. Och i Gellert Tamas bok om denne högt begåvade och livsfarlige man blir det mycket tydligt: sättet på vilket lasermannen levde ut sin psykiska abnormitet styrdes av tidsandan. Det var vågen av främlingsfientlighet som drog genom Sverige i nittiotalets början som fick lasermannen att byta inriktning på brottets bana, som han hade beträtt i ett sjukligt behov av att manifestera makt.

Från bankrån övergick han till att skjuta invandrare med lasersikte ur bakhåll.

Så när justitieminister Thomas Bodström försvarar sig mot moderaternas lag- och ordningskampanj med att säga att brottsligheten inte har ökat men att brotten däremot har bytt karaktär så vill jag påpeka:

Det är ju det som är det allvarliga eftersom brotten bär en berättelse om vad som är konstigt i vårt samhälle!