Ibland är det skönt när politiker är mänskliga

KOLUMNISTER

V

id valvakan i tv efter 1900-talets sista borgerliga valseger väckte dåvarande folkpartiledaren Bengt Westerberg visst uppseende genom att resa sig och lämna tv-studion när populistfirman Ian&Bert gjorde entré. På så sätt markerade han sin motvilja mot och sitt förakt för herrarnas politiska geschäft.

Westerbergs demonstration väckte på sin tid en hel del diskussion och den principiella frågeställning som då stöttes och blöttes har i dag fått ny aktualitet i och med att populistpartierna vinner avsevärda framgångar överallt i det sköna nya Europa som EU:s anhängare har valt att kalla ett "demokratiskt projekt".

Vilket är bättre, att som Westerberg visa politikens obskyra lycksökare sin missaktning genom att vända ryggen till och sålunda neka dem all legitimitet i debatten, eller att möta dem där man normalt möter politiska meningsmotståndare, på öppna "torget" där argument formuleras och bemöts?

Svaret kan tyckas självklart: i en demokrati måste även sådana åsikter som genuina demokrater tycker utstuderat illa om bemötas i ambitiös diskussion. Och även om vi blir beklämda över alla som fiskar i politikens grumligaste vatten så vilar det mandat de uppnår på myndiga väljares röster.

Att göra som Bengt Westerberg gjorde innebär enligt detta resonemang att man visar förakt för väljarnas vilja, i varje fall för ganska många väljares vilja och vänder dem ryggen när de inte tycker som de ska tycka.

Även om jag själv lutar åt denna "självklara" uppfattning om vilken antipopuliststrategi som är lämpligast kunde jag emellertid på ett mänskligt plan känna sympati för Bengt Westerbergs handlingssätt.

Ibland är det skönt när politiker inte bara är taktiska och strategiska utan mänskliga, reagerar ur sitt hjärtas djup. Det var något befriande i att Ian&Bert, som vid valet 1991 var betydligt mindre rumsrena än de blev efter några år i riksdagen, fick folkpartiledarens kalla förakt rakt i ansiktet.

Dessutom kan man inte förneka att den stolta principen, som säger att motbjudande åsikter ska mötas med argument och inte med tystnad, kan vara bekymmersam i praktiken. Att illa genomtänkta åsikter, byggda framför allt på fördomar och okunskap, kan få både ovälkommet berättigande och genomslag genom att ridas som käpphästar i ett offentligt samtal är inte bara tomt snack.

Folk som argumenterar brutalt kan smutsa debatten till den grad att det blir dags för de anständiga att tiga.

Efter ny demokrati har inga populistiska partier gjort sig gällande i Sverige på riksnivå. Vad det beror på tvistar de lärde om. Däremot tvistar de lärde inte om att främlingsfientlighet och billigt politikerförakt kan bubbla upp till ytan även här ifall den utveckling mot ett polariserat samhälle vi ser tecken på i dag får fortsätta.

Kolumnisten Göran Rosenberg har i en begåvad iakttagelse påpekat att även Sverige är på väg mot stora klyftor mellan å ena sidan dem som finner sig till rätta i den nya tidens "flöde", det vill säga i allt det som förändras och är i omlopp i en gränslös värld av fritt strömmande kapital, och å andra sidan dem som sitter där de sitter, bundna till ett lokalsamfund där de har den enda inkomst de kan få.

Det är de sistnämnda som faktiskt är beroende av politikens genomslagskraft, av att den faktiskt sörjer för det grundläggande, trygghet och ett gott levebröd, samtidigt som just dessa upplever att politiken i det toppmötesstyrda EU inte är till för dem och som röstar därefter. Detta kan i sinom tid komma till uttryck även hos svenska väljare.

Om så sker aktualiseras frågan på nytt här i Sverige: ska politiskt anständiga människor vända sig bort i avsmak för vulgäropportunisterna när de skär sina pipor i vardagsvilsenhetens dyiga vassar? Eller ska vi locka ut framtidens nydemokrater på arenan och svara dem med de bästa argument vi har?

Jag tror att lösningen ligger någonstans mitt emellan. Jag tror att det är viktigt att alla som har tillgång till ordet och till offentliga arenor gör sitt yttersta för att själva avlyssna och analysera stämningarna i de befolkningsskikt där främlingskap, som lätt tippar över i främlingsfientlighet, bor.

Vår skyldighet är inte att tiga utan att tala om och beskriva dessa problem i anständiga ordalag innan vulgärpolitikerna kopplat greppet.