Min kusin vakar som en hök över sina kantareller

KOLUMNISTER

Har vistats en dryg vecka nu i min stuga på sommarön i Finska viken omgiven av en stor släkt: min bror med familj, mostrar, kusiner, kusinbarn och kusinbarnbarn. Och så alla hästarna och hundarna förstås.

Varje sommar när jag kör ombord på båten i Stockholm bestämmer jag att detta år ska jag inte ge mig in i alla tvister och dispyter som rasar på vår udde. Detta år ska jag strunta i att den ena kusinens bil står parkerad på den andra kusinens parkeringsplats eller att den tredje kusinen vakar som en hök över sina kantareller invid stugknuten men sedan glömmer att plocka dem så de torkar bort.

(En gång för tolv år sedan steg jag upp mitt i natten, tog en plastpåse och smög iväg till kantarellerna som jag raskt samlade in. Precis när jag reste mig upp med en välfylld påse i handen uppenbarade sig ett par lurviga ben framför mig. Kusinens man hade blivit kissnödig, precis då, den 22 juli 1990, klockan fyra på morgonen. Sedan dess får kantarellerna vara.)

Ja, varenda gång i hamnen i Stockholm bestämmer jag att den här sommaren ska jag bara ägna mig åt andligt upplyftande ting som mina böcker och mina skivor och sedan ska jag förstås bada och gå långpromenader med hundarna och ta mig en och annan tur till huvudstaden och dess krogar.

Efter två dagar är jag fast. Efter ynkliga två dagar hör jag mig själv föra långa upprörda samtal med var och en som vill höra på om hästskiten som ligger rykande färsk varje morgon på vägstumpen utanför mitt hus och som Taiga - taxen - ofelbart rullar sig i.

- Fan också, att det ska pågå så här år efter år, hör jag mig själv säga.

Och sedan är det där med min brors traktor. Ska den stå där och skräpa lerig och ful mitt på ängen och han har inte rört den på veckor? Han är för övrigt inte ens hemma. Han har bara lämnat traktorn och stuckit och seglat.

För all del, ängen är hans men ändå. Dessutom, vad värre är, hans harv ligger på min sida om diket och nu har gräset vuxit sig så högt att jag snavar över eländet varje gång jag ska till hans åker för att stjäla av hans släpärter.

(Vet ni för övrigt vad som avslöjar att människor har sitt ursprung i överklassen? Det är, enligt min vän Gun-Britt Andersson på UD, den omständigheten att de häller enbart grädde i kantarellstuvningen - ingen redning med mjöl alltså - samt att de äter släpärter. Den historien skulle jag inte ha berättat för den av mina mostrar som inte tycker om att definieras som överklass.)

Ja, så har vi då detta med hundarna. Hundarna som är så osams att deras mattar och hussar sliter ögonen ur varandra.

Min stora, stiliga hantax Index spöar rutinmässigt upp sin betydligt vekare halvbror Chili som tillhör min brors familj. Barnen har nu börjat tappa tålamodet. Brorsan är som sagt var inte hemma. Därför vet han inte heller om att min revirmärkande lilla ängel har varit inne i hans hus och lyft på benet mot hans printer som idiotiskt nog stod på golvet. Det blir nog att köpa en ny.

Taiga kommer överens med alla andra hundar utom Laku. Laku är en Jack Russell-tik och kommer enligt min uppfattning inte överens med någon hund överhuvudtaget. Därför brukar jag säga till den av mina kusiner som äger Laku att hon inte ska ta med hunden när hon går till ridplanen för att rida, eftersom Taiga häckar hos sin kompis basseten Fanny som bor alldeles invid. De har rykt ihop två gånger så att hästarna blev alldeles vilda och var nära att sända de vrålande damerna med en spark till de sälla jaktmarkerna.

Min kusin säger att jag ska hålla reda på min hund och se till att den är hemma och inte på ridplanen som är hennes eller hennes mors men i vart fall inte min. Då säger jag att det är hennes hund som bråkar. Det håller hon inte med om.

Ja, det är mycket. Och ändå har jag inte berättat om det ruttna brunnslocket och om min svägerskas magnolia som bara försvann och om avloppsbrunnen som svämmade över vägen till mitt hus.

Med ingen annan än sina släktingar bråkar man om strunt. Jag har undrat varför. Jag misstänker att det är någonting med barndomsmiljön som får oss att regrediera, mentalt sjunka till den barnsliga nivå där glömda minnen av svidande konflikter lever sitt tigande liv och ger sig till känna som kitslighet och kort stubin.

Yrsa Stenius