Överviktig för att hålla obehag på avstånd

KOLUMNISTER

Vi är många som har stirrat på de sena, suddiga bilderna av finansmannen Jan Stenbeck som har figurerat i svenska massmedier de senaste dagarna och som i likhet med kolumnisten Göran Rosenberg i Dagens Nyheter har undrat vad som hände med en människa som tillät sin kropp att förfalla så totalt som Stenbeck gjorde det sista decenniet av sitt liv.

För tre år sedan då han officiellt fotograferades med anledning av att han fick utmärkelsen Årets företagare var han tjock - när han dog var han av bilderna att döma totalt oformlig.

I sin ungdom och tidiga medelålder föreföll Jan Stenbeck att vara något av en sinnebild för vitalitet, påhittighet, handlingskraft och handlingslust - därtill var han förstås en man med aptit på det mesta som kan köpas för pengar.

Många som kände Stenbeck under åren då han studerade i Uppsala och även rörde sig i Stockholms studentliv uppfattade honom som en charmfull, livlig och oberäknelig friskus, i näringslivet sågs han väl mest som en gossen Ruda, men likväl var det nästan alltid det dynamiska hos Stenbeck som betonades vad man än i övrigt tyckte om honom.

På de sista bilderna är det inte precis ordet dynamik som kommer för en när man betraktar Jan Stenbeck. Vad man ser är en människa närmast stelnad i fett.

Övervikt hos människor har olika upphov, från genetisk disposition över sjukdomar som påverkar kroppens ämnesomsättning till osunda levnadsvanor. Ingen har gjort gällande något annat än att det var det sistnämnda som fick Jan Stenbeck att lägga ut till oigenkännlighet.

Det har sagts att Jan Stenbeck älskade det goda livet. Att han åt och drack av hjärtans lust och att det satte sina spår. Men kan livet vara särskilt gott när kroppsvikten börjar klättra över 140-150 kilo och allt fysiskt blir en börda, varje rörelse ovig och ansträngande?

Både min erfarenhet av människor och allt jag har läst i böckerna säger mig att det Jan Stenbecks kroppshydda på slutet bar vittnesbörd om var inte det goda livet utan det onda livet. Ett liv som måste stängas ute med hjälp av ett dövande, dämpande pansar av fläsk.

Mina tankar går till en mycket nära vän från ungdomen hemma i Finland, numera avliden. Han var lång, snygg och smärt när han vid trettiofem års ålder blev utnämnd till en post i den finska statsförvaltningen som var svårskött och oerhört utsatt i offentligheten. På bara ett par år gick han upp bortåt trettio kilo i vikt.

Den rutinmässiga förklaringen till detta var givetvis att det nya jobbet krävde många representationsmiddagar och erbjöd alltför litet tid för fysiska aktiviteter. Kanske han dessutom tröståt när det körde ihop sig för mycket i hans arbete.

Likväl kunde jag inte värja mig för intrycket att vad som pågick framför mina ögon var ett slags skyddsoperation. Det var som om min vän rent konkret försökte bygga ett bolster omkring sig, en heltäckande uppsättning stötdämpare kring sin kropp och sin själ.

Nu växte sig övervikten hos den här mannen aldrig så våldsam som hos Jan Stenbeck men han tillstod en gång att överloppskilona gav honom ett slags massa som kunde tolkas som pondus och därmed användas till att hålla sådant han inte ville veta av på avstånd.

De sena bilderna av Jan Stenbeck får mig att associera till något slags myt eller sedelärande berättelse om rikedomens tragedi, om utarmningen av livet som döljer sig bakom något som ser ut som överflöd, om omåttligheten som är ett fattigdomsbevis.

Att bygga upp ett stort finans- och medieimperium är säkert både utmanande och stimulerande, att lyckas i affärer är säkert roligt. Men förmodligen är livet inom dessa sektorer av vår sociala tillvaro snarlik livet på de flesta banor: Det är roligare att vara på väg än att vara framme.

Självklart kan jag inte veta vad Jan Stenbeck upplevde i sin själs labyrinter de sista åren av sitt liv. Men de sista bilderna på honom tyder på att han mötte livet med att paralysera det i sin oviga kropp tills det slutligen lämnade honom.

Yrsa Stenius