Avgång direkt - bättre än hemliga pusskalas

KOLUMNISTER

Det är en ny situation nu, sa Göran Greider i går i TV 4:s morgonpanel apropå den snåriga regeringsbildningen:

Sossarna är inte längre något 45-procentsparti, någon eller några kommer framdeles alltid att ha rollen som vågmästare mellan blocken och dagens nervpirrande pokerspel om en regeringsbas efter riksdagsvalet är ett fenomen som har kommit för att stanna.

Visst är det alldeles bortkastat att moralisera över att partier och partiledare utnyttjar de möjligheter till dragkamp om makten som det parlamentariska systemet erbjuder och de som anser att det är bra för det politiska intresset att mycket litet kan tas för givet på förhand, att somliga inte sitter alltför säkert i sadeln, har utan tvekan en debattpoäng.

Ändå tillhör jag dem som har åsett de senaste veckornas politiska händelser i Sverige med visst missmod. Nakna nappatag om makt och prestige, uteslutande makt och prestige, kan vara spännande att åse men inte uppmuntrande om ens samhällsengagemang omfattar just samhället, principerna enligt vilket det ska styras: möjligheterna, skyldigheterna och levnadsomständigheterna det i framtiden kommer att erbjuda sina invånare.

Alla som har deltagit i regeringsbildningspokern har förstås varit uppslukade av taktiska manövrer men miljöpartisterna med sina nya kallhamrade språkrör har utan tvekan visat sig som de mest avancerade korthajarna.

Miljöpartiet som en gång trädde in i politiken med de uttryckliga anspråken att förnya den! Miljöpartiet skulle befria politiken från de parlamentariska ringrävarnas för att inte säga ringvrakens notoriska taktikspel och skänka den respekten åter med hjälp av stark sakorientering.

I dag är det miljöpartiet som mest utstuderat utnyttjar parlamentarismen som maktpolitiskt spelbräde, ja buskör systemet på rent djävulskap för att det går att göra. Går att göra med en futtig utslagsröst som det försvagade partiet kan laborera med.

Situationen är sådan, det har Göran Greider absolut rätt i. Men hur folk utnyttjar situationer säger en hel del om vad de går för som maktmänniskor.

De senaste två politiska veckorna i Sverige har visat hur rätt professor Olof Ruin hade i sin artikel i Dagens Nyheter en månad före valet, i vilken han argumenterade för att regeringen alltid borde avgå efter riksdagsval och regeringsbildningen göras om från scratch med en regeringsbildare som utses av talmannen.

Ett sådant system skulle understryka att väljarnas vilja alltid ska tolkas förutsättningslöst på nytt när ett val har ägt rum. Regeringsbasen ska byggas upp med hjälp av de sonderingar och förhandlingar som valresultatet ger anledning till.

Dagens system där den sittande regeringen kan välja att bli kvar på sin post om den tror sig ha anledning att räkna med erforderligt stöd i riksdagens förtroendeomröstning inbjuder till den variant av "ryska posten" - vem kysser i hemlighet vem för att i nästa ögonblick vidarebefordra kyssen till någon annan - i obskyra korridorer som Gudrun Schyman, Peter Eriksson och Lars Leijonborg med flera har ägnat sig åt den senaste tiden.

Det val väljarna gjorde i år är inte alldeles lätt att tolka. Man kan hävda att den politiska viljan gick mot mitten när sossarna stärktes i det socialistiska blocket på vänsterns bekostnad och folkpartiet gick fram på moderaternas.

En talman skulle kunna ge exempelvis en Göran Persson i uppdrag att sondera en majoritetsregering byggd på dessa "mittenkrafter" och se hur långt det bär, vad som skulle vara hållbart respektive ohållbart i en sådan kombination.

Ifall en sådan regeringsbas misslyckades skulle nästa relevanta alternativ vara att undersöka olika möjligheter som tar hänsyn till att även en vänster-mittenpreferens går att utläsa ur valresultatet.

Sedan kanske man skulle tvingas konstatera att endast minoritetsalternativ är möjliga och Göran Persson därefter kanske bilda en ny regering ensam precis som förut men då skulle det ske efter systematisk prövning och möjligen också efter att man åtminstone har försökt rucka på vissa låsningar och förutfattade meningar.

Yrsa Stenius