Hans bästa sida var också hans sämsta

KOLUMNISTER

Våren 1983 hade jag Stockholms länspolismästare Hans Holmér till bordet vid en middag i Riksdagshuset som riksdagens talman stod värd för. Han var en av de mest charmerande bordskavaljerer jag någonsin haft nöjet att ha vid min sida.

Till att börja med var vi ömsesidigt en liten aning misstänksamma mot varandra, höll oss med förutfattade meningar. För mig var Hans Holmér en stor man som tog mycket plats i alla bemärkelser medan jag misstänker att Holmér betraktade mig som en intellektuell snobb.

Lyckligtvis kom vi in på friidrotten redan vid förrätten. Jag hade läst Olympiaboken, ett svenskt praktverk om alla olympiska spel från 1896 i Aten till 1948 i London, framlänges och baklänges när jag var barn. Därmed var jag väl underrättad om vem "Gösse" Holmér, Hasses legendariske far, var och kunde börja litet försiktigt med honom.

Gösse hade tagit brons i tiokamp vid olympiska spelen i Stockholm 1912 och sedan hade han varit chefsinstruktör vid Svenska Friidrottsförbundet i evigheter. Bland annat hade han hejat fram det svenska landslaget den där legendariska kvällen på Olympiastadion i Helsingfors i mitten på femtiotalet då svenskarna knaprade in poäng efter poäng på en till synes betryggande finsk ledning från friidrottslandskampens första dag. Till sist återstod bara långa stafetten och den skulle bli avgörande för utgången av hela landskampen.

Totalt upptagna av den nervpirrande historien om Finlands Voitto Hellsten som jagade ikapp Sveriges Affe Pettersson på stafettens sista sträcka kom Hans Holmér och jag över på varmrätten och sedan förde vi en tät diskussion om landskampens domarkollegium hade dömt stafettens målgång rätt.

Voitto Hellsten hade vräkt sig med bröstet före mot målsnöret medan Affe Pettersson hade kastat sig och petat stafettpinnen över mållinjen, möjligen en tiondedels sekund innan målsnöret brast. Voitto Hellsten och Finland tilldömdes segern men Hans Holmér och jag enades om att det hade varit ett kinkigt läge.

Hela resten av kvällen tillbringade jag i sällskap med den ståtlige polischefen och jag tillstår gärna att han gav mig litet hjärtklappning.

När länspolismästare Hans Holmér måndagen den 3 mars 1986 satte sig själv i ledningen för spaningarna efter Olof Palmes mördare förekom inga offentliga protester mot arrangemanget. Tvärtom, det accepterades både av regeringen och av mediernas kommentatorer.

Kritiken och frågetecknen i kanten uppenbarade sig så småningom, under andra hälften av maj vill jag minnas, när de första konfrontationerna mellan Holmér och åklagarväsendet nådde offentlighet. De första frågorna om Palmeutredningen var rätt organiserad ställdes öppet.

Jag tillstår att jag tillhörde dem som höll på Holmér - kanske emotionellt korrumperad av mitt minnesvärda möte med honom.

När Hans Holmér fick gå i februari 1987 riktades unison kritik inte bara mot hans sätt att leda utredningen och snöa in på ett enda spår utan mot Palmespaningarnas organisation i deras helhet. Det hade blivit fel från början, därför var så mycket grundläggande polisarbete aldrig utfört.

Det som hände i Polishuset i mars 1986 är ett klassiskt exempel på hur en karismatisk människa kan ta makt och en på ytan konsoliderad organisation lämna ifrån sig makt i ett extra ordinärt läge där plötsligt invand rutin och invand ordning ger vika. En kris, ett ögonblick av maktvakuum, och en man med Hans Holmérs otåliga kraft tar det han vill och anser sig ha skyldighet att ta.

Att Hans Holmér till att börja med inte möttes av någon kritik berodde på att han även för en större allmänhet och för medierna framstod som den sheriff alla längtade efter, fast de klokaste innerst inne anade att det var polisrutin som efterfrågades även i detta spaningsarbete.

Hans Holmér var som så många andra människor: hans bästa sida var också hans sämsta. Det jag såg och charmerades av vid vårt möte, sinnets dynamik, intellektets rörlighet, kraften och viljan, viljan att leda, kunde hos Hans Holmér tippa över i omnipotens, tjurskallighet och personlig överidentifikation med den grandiosa roll han hade valt åt sig och som många av oss som charmerats av honom tillät honom att välja.

Yrsa Stenius