För unga i dag finns det bara jag, jag, jag

KOLUMNISTER

Ingen har än så länge någon aning om varför en 19-årig studerande från den sömniga lilla centralorten Dickursby i staden Vanda norr om Helsingfors en fredagseftermiddag spränger sig själv i luften och berövar sex andra människor livet medan tiotals skadas svårt.

Något tycks mig dock påfallande i detta vanvettiga dåd: det andas ett oerhört raseri! Väljer man att ta livet av sig på ett sätt som innebär att det som finns kvar av en att ta avsked av på sin höjd är en hög köttslamsor så är det i sig en indikation på stum men explosiv vrede. Är ens avsikt dessutom att ta med sig ett oförutsägbart antal andra människor i döden, då är det någon ohygglig kraft som härjar.

Ytligt sett föreföll 19-åringen ha haft ordning på sitt liv. Han bodde hemma hos föräldrarna och hade påbörjat en kemisk-teknisk yrkesutbildning. Inget kriminellt förflutet har gått att spåra hos pojken, däremot hade han möjligen haft behov av psykvårdens tjänster.

Obevekligt infinner sig en undran: vad än grabben gick och bar på - hade han valt ett så drastiskt tillvägagångssätt för sin självdestruktion som han gjorde ifall medierna inte spelade den roll de gör i ungdomars värld i dag? Hade han ens snuddat vid tanken ifall världen som kommer till oss via medierna inte vore så späckad av våld som den är, både fiktivt och alldeles riktigt som den ständiga blodsutgjutelsen i Mellanöstern?

För ett drygt år sedan sköt tre ynglingar från en annan grannstad till Helsingfors kallblodigt ihjäl ett äkta par som de skulle driva in pengar av efter något obskyra mobiltelefonaffärer. I stället för att kräva pengarna på vanligt sätt lockade pojkarna ut det äkta paret till ett glesbebyggt stugområde, lade sig i bakhåll och pricksköt mannen och kvinnan, vilkas lik de packade ned i två stora sportbagar och sänkte i havet inte så långt från Helsingfors.

Den här gärningen vittnar inte om känslor så rasande att de inte har gått att härbärgera. Snarare har vi här att göra med en emotionell störning som tyvärr är rätt vanlig i hela västvärlden i dag och som handlar om total brist på känslor. De tre pojkarna och speciellt han som planlade dåden var inte bara renons på mänsklig inlevelseförmåga utan också på verklighetssinne.

Tankarna går till de svenska ynglingar som mördade taxichauffören Dusanka Petrén. Deras berättelser i södra Roslags tingsrätt gav närmast vid handen att de hade levt i en film som egentligen inte blev verklig förrän de såg "filmen", det vill säga polisens rekonstruktion av händelseförloppet.

Vad som än har drivit de här mycket unga männen till att döda, vare sig det är frågan om för mycket känslor eller för litet, så har de något gemensamt: de har alla totalt förlorat sinnet för sina handlingars proportioner. De saknar alla normal förmåga att orientera i verkligheten och se sig själva i relation till andra.

I de här pojkarnas värld finns inget "jag och du", endast ett ständigt otillfredsställt, ensamt "jag, jag, jag" som drömmer och fantiserar om allmakt och får god hjälp av allt som utspelar sig på olika bildskärmar, hjälp att förväxla bild och verklighet.

Finland har alltid varit något kärvare än Sverige vad värderingsklimatet beträffar - svaghet daltar man inte med - och Nokia-land har inte blivit mjukare under de senaste tio åren.

Den offentliga sektorn är betydligt hårdare nerkörd i Finland än i Sverige, hälsovården i storstadsregionen börjar likna en svart fars. Besparingar, nedskärningar och nej till utgifter har blivit ett självändamål som bland annat har lett till att man inte opererar folk som står i operationskö, fast kapacitet finns både i form av bäddplatser, läkare och övrig personal: budgeten överskrids, det bli för dyrt! Bokhållningen går före allt annat, pengar är lätta att räkna, människors välbefinnande är diffust och tål kompromisser.

I Finland är familjerna mer trängda än någonsin förut med vuxna som sliter häcken av sig under långa dagar medan ungdomarna är hänvisade till tv och pizza vecka ut och vecka in.

Jag påstår inte att jag kan förklara vansinnesdådet i Myrbacka, Vanda utanför Helsingfors, med nedskärningarna i den offentliga sektorn. Men jag påstår att unga pojkars sanslösa våld bottnar i någon fundamental övergivenhet.

Unga pojkars sanslösa våld bottnar i någon

fundamental övergivenhet