Terrorbalansens tid – en riktig idyll

KOLUMNISTER

Alla som är födda på 1950-talet och tidigare kan påminna sig ett begrepp som präglade världspolitiken under 60- och 70-talen och som tornade upp sig som ett fjärran åskmoln över Europas vardag och vår tillvaros horisont.

Det var begreppet terrorbalans.

I dag ter sig terrorbalansens tidevarv som en idyllisk epok för oss i vår världsdel.

Visst levde vi under ett permanent kärnvapenhot med två stormaktsblock som ständigt låg i latent konflikt med varandra och som byggde upp osannolika arsenaler förintelsevapen som räckte till att förgöra jordklotet många gånger om. Visst upplevde vi Berlin-kriser och Kuba-kriser då världen föreföll att stå på randen till ett nytt storkrig. Visst oroade vi oss för alla nya sofistikerade missiler som ständigt såg dagens ljus på ömse håll och som skräddarsyddes för befolkningstäta mål i Sovjetunionen, Europa och USA. Men på något sätt var det som om vi vande oss.

Vi vande oss vid ett världsläge som ömsom var spänt och mindre spänt, växlade som vinter och sommar och vi vande oss därför att detta cykliska förlopp föreföll att präglas av ett visst förnuft trots allt. Terrorbalansen gömde en kärna av rationell kalkyl, något terrorn inte gör.

Stormakternas ledare blev år för år, decennium för decennium allt mer medvetna om att kärnvapnen egentligen inte gick att använda, de var alltför förödande. Och framför allt blev de medvetna om att blockens resurser matchade varandra vilket gjorde att varje attack skulle resultera i en minst lika omfattande vedergällning.

I terrorbalansen var just balansen nyckelordet. Två starka maktkonglomerat delade världen mellan sig och höll varandra i schack. Också intresseområden utanför den rika världen fördelades på likartat sätt.

Visst fanns oroshärdar i Mellanöstern, postkoloniala krig utspelades i Tredje världen, USA härjade i Latinamerika och Sovjetunionen i länderna bortom Kaukasus, ofrihet och förtryck hörde till dagordningen litet varstans. Men den jämvikt stormaktsblocken strävade att upprätthålla gav världspolitiken en viss stabilitet, förutsägbarhet och styrbarhet som också omfattade världens fattiga och utarmade hörn.

I dag har den bipolära världsordningen upphört att existera, vilket naturligtvis i sig inte ska beklagas. Kalla kriget var kallt och den eviga upprustningen farlig och dyr. Likväl tvingas vi om och om igen konstatera att vår värld inte är ett dugg säkrare bara för att två supermakter har slutat hota varandra med kärnstridsspetsar och neutronbomber.

Tvärtom. Det som förut på den internationella arenan gick under namnet säkerhetspolitik och som byggde på att nationella regeringar kunde trygga sitt territoriums och sina medborgares säkerhet i kraft av förutseende och klok kalkyl förefaller att ha spelat ut sin roll. Nu råder extrem osäkerhet i en värld präglad av mångahanda obalanser och ingen förefaller att veta vad man bör förutse, hur man borde kalkylera för att minska eruptionerna av våld mitt ibland oss. Det kalkylerande förnuftet har givit vika för desperationen i ett tidevarv då makten ånyo vågar förlita sig på brutalitet eftersom den inte är hotad av någon annan makt. Brutalitet har ingen annan effekt på sitt offer än upptrappad brutalitet.

Tragedin på Dubrovka-teatern i Moskva blev en ohygglig uppvisning i den våldsfixering som präglar det politiska tänkandet i dagens övermaktsstyrda värld där Bush och Putin ingått en ohelig allians.

Det skoningslösa "kriget mot terrorn" i Tjetjenien pågår inför världens bortvända blickar, desperationen och hatet i landet väljer de maktmedel som står till buds. De är fasansfulla.

I en gammal sovjetstat där våldet alltid har härskat blir det militären som tar hand om den akuta terrorattacken, i vilken nära tusen människoliv står på spel, varpå hela dramat sköts med relativt stort förakt för människoliv.

Därefter följer välkända lögner, mörkläggning, desinformation - också det ett slags bruk av våld. Mentalt våld.

Brutalt politiskt och militärt våld föder terror. Därför är "kriget mot terrorismen" en självmotsägelse.

Yrsa Stenius