Knarklagen stjälper mer än den hjälper

KOLUMNISTER

Vuxna narkotika- och blandmissbrukare som har konstaterats lida av den neurokemiska störningen i hjärnan som går under förkortningen adhd har blivit drogfria genom att ordineras små mängder amfetaminliknande medicin.

På Ulleråkers sjukhus har man på försök givit tio drogberoende patienter med underliggande adhd-problem (koncentrationsstörningar, hyperaktivitet och nedsatt impulskontroll) en minimal dos centralstimulerande medicin och nio har blivit av med sitt missbruk. Den tionde som inte blev bra har tagits ur försöket.

Läkemedelsverket och Socialstyrelsen har förut varit rätt tveksamma till den onekligen paradoxala metoden att bota missbrukare: enkelt uttryckt så förser man missbrukarna med lite grann av det medel de missbrukar. Så litet dock att ingen berusningseffekt uppstår, utan snarare återställs en rubbad kemisk balans i hjärnan.

Motståndet från de sociala och medicinska myndigheterna har enligt drogläkarnas bedömning närmast varit att betrakta som ideologiskt. Det innebär, om jag har förstått saken rätt, att de styrande oroat sig för den signal eller den gest som enligt deras uppfattning finns inbyggd i detta behandlingsprogram: ett litet finger åt fan, ett steg på vägen mot större tolerans i samhället vad drogbruk beträffar.

Nu har Läkemedelsverket och Socialstyrelsen övergett denna ideologiserande hållning och helt enkelt tagit läkarnas behandlingsresultat på allvar.

Fortfarande utövas sträng kontroll över de nya försöken. Ritalin, som medicinen heter, får läkarna skriva ut bara på licens från Läkemedelsverket, och det är naturligtvis ingenting att säga om. Det viktiga är att de ansvariga på myndigheterna har övergett de rigida principerna och börjat beakta verkligheten.

I samband med ett bokprojekt har jag fördjupat mig i fenomenet alkoholism, det drogmissbruk som alltjämt är det mest frekventa åtminstone i Europa.

Jag har frågat många olika psykiatriska specialistläkare om experterna i dag kan säga något så när säkert vad alkoholism och annat missbruk beror på. Sammanfattar jag svaren blir det så här: man vet mer än någonsin förut om drogernas effekt på människans kropp och själ, man kan urskilja neurokemiska kedjereaktioner som ser ut att ha beroendeframkallande effekt.

Men riktigt på djupet förstår man ännu inte varför en del människor blir beroende av alkohol eller andra droger medan andra inte blir det fast de onekligen har provat en hel del. Ibland kan man i det enskilda fallet ha hyfsade teorier om hur ett missbruk har uppkommit, ibland har man ingen förklaring alls, inte ens de nu för tiden så moderna genetiska hypoteserna.

Detta svar har lett mig till slutsatsen att varje missbruk berättar sin egen berättelse om en människa, en berättelse om hennes historia, hennes själ och hennes kropp. Det vi måste utgå från är dock det grundläggande: människor har i alla tider sökt droger, för droger ger dem något de längtar starkt efter.

Att drogen kan vara en trojansk häst som i vännens skepnad för in en dödsfiende i många människors liv vet de flesta. Ändå är en majoritet av befolkningen beredd att ta risken när det gäller alkohol och otaliga när det gäller andra droger. För de allra flesta förblir vännen vän. För alltför många dock avtäcks dödsfienden efter hand och grinar dem grymt i ansiktet.

Vad följer av detta resonemang? Jo, att det är dags att överge vissa ideologiska element i drogpolitiken.

Den övergripande principen ska vi ha kvar: vi ska bibehålla så stränga restriktioner som möjligt vad beträffar drogernas tillgänglighet. Med alkoholen är det kört i och med EU, andra droger ska fortsätta att begränsas med lagstiftning även om vi vet att drogflödet bryr sig alltför lite om lagar.

Vad vi ska överge är signaltänkandet, den moraliserande hållningen till drogerna, skräcken för varje åtgärd som i förlängningen kan tolkas som samhällets "acceptans". Jag tror vi ska sluta tala i termer av fördömelse och i stället tränga in i drogfrestelsens psykologi på ett sakligt sätt.

Det vore bra om vi kunde avkriminalisera knarkbruket och finna andra lagar som gav polisen möjlighet att ingripa mot de miljöer där knark och kriminalitet vuxit samman.

Yrsa Stenius