Socialdemokratin lever i en motsägelse

KOLUMNISTER

De återkommer ständigt och de blir tröttsamma i sin fruktlöshet, diskussionerna om varför minister si och förbundsordförande så har så himmelens mycket betalt, när fotfolk och medlemmar hankar sig fram på mycket måttliga inkomster.

De ter sig fruktlösa de här diskussionerna därför att deras syfte är retoriskt, inte praktiskt. Avsikten är att frammana en expressiv bild av ojämlikhet kryddad med svek - när den jämlikhetsivrande sossen blir pamp tar han för sig. Avsikten är knappast att göra någonting åt det eftersom de flesta innerst inne vet att löner och inkomster inte kan jämföras hur fyrkantigt som helst.

När detta väl är sagt är det dags att konstatera att inkomstskillnaderna i Sverige har blivit så dramatiska att de är oanständiga och socialdemokratin kommer inom kort att ligga illa till med sitt dilemma att leva i en motsägelse: att både vara jämlikhetens förkämpe och politisk elit, det vill säga elit bland andra eliter med pretentioner på eliters belöningar.

Det problematiska är inte att förklara varför chefer, ledare och andra som gör kvalificerade insatser ska ha mer betalt än de som utför mindre kvalificerat arbete. Det kan de flesta med sunt förnuft bejaka. Det problematiska är att förklara varför dessa chefer ska ha så fruktansvärt mycket mera betalt.

Det är inte bara socialdemokratin som kommer att få problem med sin trovärdighet om den kontinentala ojämlikhetstraditionen som efter EU-inträdet har slagit rot i Sverige tillåts breda ut sig ytterligare. Även mediernas folk har anledning att ta sig i akt.

I framtiden blir det inte lätt att fortsätta att påtala orättvisor och människors i grund olika förutsättningar i samhället om man själv är ett lysande exempel på hur extremt gynnade somliga är.

När jag lämnade posten som politisk chefredaktör för Aftonbladet uppgick min månadslön till 33 000 kronor. Den var ungefär dubbelt så hög som en ledarskribents lön. Några fallskärmar eller pensioner hade jag inte förstått att förhandla mig till.

När min efterträdare lämnade sin post fjorton år senare hade lönen femdubblats, något som knappast hade vederfarits ledarskribenterna.

Detta exempel syftar definitivt inte till att utmåla dagens chefer på Aftonbladet - eller Dagens Nyheter, Expressen, Sveriges Television eller vilket medieföretag ni vill - som extremt giriga. Det syftar till att visa hur starkt idén om den välsignelsebringande ojämlikheten kom att bita sig fast i Sverige på nittiotalet.

Även om de nyliberala moderaterna röstades bort från regeringen 1994 hade många av deras idéer präglat tidsandan. Till tidsandan hörde att eliternas särställning skulle markeras genom att de fick hutlöst bra betalt. Och för att den ena eliten skulle vara konkurrenskraftig mot den andra så måste även de som i princip var emot alltför stora klyftor hänga på:

- Hur skulle vi inom medierna, politiken, fackföreningsrörelsen och förvaltningen kunna få tag i bra folk om våra löner inte ligger i närheten av vad näringslivet betalar!

Hur ofta har vi inte hört denna replik fällas i dessa tröttsamma debatter om varför du men inte jag. Det är inget orimligt argument.

En statsministers, en generaldirektörs, en fackordförandes och en överläkares arbetsinsatser och kompetens ska markeras och belönas med god lön, betydligt bättre än genomsnittet. Det är förenligt med de vanligaste föreställningarna om rättvisa ifall skillnaderna inte blir extrema.

Så var det länge i Sverige. Så är det inte mer. Så kommer det inte att bli inom överskådlig tid.

I mina dystraste stunder kan jag undra om motsägelsen socialdemokratin har levt under sedan den blev statsbärande - att vara del av ojämlikheten och samtidigt bekämpa den - håller på att bli förödande när någon övergripande strävan till utjämning av levnadsvillkoren i samhället inte längre gör sig gällande, när eliter identifierar sig med eliter och resten är ett främmande folk.

Jag kan undra om de spänningar som har bubblat upp till ytan i partiet på senare tid är ett symptom på att socialdemokratin i Sverige är villrådig om sin identitet.

Yrsa Stenius