Det är inte läge för Anna Lindh att citera Churchill

KOLUMNISTER

Om en kris liknande den som nu utspelar sig kring Irak hade ägt rum för låt oss säga tio år sedan hade endera Sveriges statsminister, utrikesminister, finansminister eller kanske alla tre för länge sedan ha letat rätt på följande citat:

"Låt oss lära av de läxor vi får: Man skall aldrig, aldrig tro att ett krig kommer att avlöpa lätt och lekande eller att någon som ger sig ut på den vådliga färden kan bedöma de strömmar och orkaner han ska möta. Statsmannen som ger efter för krigsfebern måste vara på det klara med att sedan signalen en gång är given är han inte längre herre över politiken utan slav under händelser som är omöjliga att förutse och kontrollera."

Dessa rader är skrivna av Sir Winston Churchill och står att finna i hans memoarer från 1948. Jag är säker på att någon talskrivare till någon minister i central position hade påmint sig att något sådant fanns någonstans och att han eller hon hade slagit upp det och belåtet överlämnat det till höga vederbörande.

I dag är det inte läge för sådana litterära lån bland medlemmarna i Sveriges regering. Det är inte omöjligt att exempelvis utrikesminister Anna Lindh känner till att det finns - hon är såvitt jag vet en läsande människa. Men i svensk politik är det inte längre riktigt passande att rent generellt vara emot kriget eftersom man så länge har godtagit argument för ett specifikt krig.

För all del, Sverige tillhör inte de regelrätta krigshetsarnas skara inom det EU som strider om Irak-krisen och dess lösning under den nödtorftigt hoptråcklade ytan av enighet. Men Sveriges regering har mentalt förberett sig för att kriget kommer.

Ifall USA går ensamt kommer Sverige att protestera, ifall USA går med FN:s välsignelse blir Sverige tillskyndare av kriget. Men mot kriget kan Sverige inte kosta på sig att vara i någon aktiv opinionsbildande bemärkelse. Det priset för lojaliteten med det internationella systemet måste man betala, systemet som förut sades vara små staters främsta skydd men som i dag för tanken till något som konstruerats för att trä upp små stater på ett snöre och knyta dem till de stora.

Den mentala krigsförberedelsens mekanik är intressant att iaktta.

I en TT-intervju beklagar sig Anna Lindh över att Sveriges Irak-politik har visat sig svår att få ut till allmänheten och ännu svårare att få gehör för. Därefter beskriver hon vältaligt regimen Saddam Husseins förfärlighet. Hon invänder mot uppfattningen att sanktionerna mot Irak slår mot folket.

Det råder ingen tvekan om att Saddams regim är förskräcklig. Men sedan när har Sverige börjat tillämpa en internationell politisk linje som går ut på att man angriper dem man inte tycker om med vapenmakt. Eller man hotar åtminstone.

Nå, nu är det ju inte därför Saddam ska avväpnas eller bombas i kvav utan för att han hotar freden i största allmänhet och i Mellanöstern i synnerhet samt för att han därtill är lierad med den internationella terrorismen.

Om nu inte små stater som Sverige och Finland vore trädda på det där snöret jag beskrev kanske de skulle säga något som för sisådär tio år sedan hade tett sig helt naturligt:

Hot är aldrig rätt ända att börja i när man ska lösa en konflikt. Inte ens mot Saddam Hussein, sedan må hans rustningar och kopplingar vara vilka de vill, varom därtill kan sägas att man inte vet säkert hur allt ligger till.

Hot om våld blir lätt en självuppfyllande profetia. Man måste ju motivera sig för det farliga och extraordinära steget, både militärapparaten, beslutsfattarna och folkopinionen måste peppas, verklighetens komplikationer måste draperas i mytbildningens förenklingar.

När allt detta är gjort - hur i fridens namn viker man sedan från hotet? Till sist blir smällen oundviklig för man har bäddat för den så länge.

Och har man ökat säkerheten i Mellanöstern när man har vänt upp och ned på Irak? Kommer det internationella terrornätverket att lägga ned verksamheten när USA visat musklerna i Irak?

Tyvärr är det USA som förfogat över problemformuleringens privilegium i Irak-krisen och därför går vi nu mot krig med Sverige väl inrättat i det resignerade ledet.

Yrsa Stenius