Persson står närmare Bush & Blair än Chirac

KOLUMNISTER

Man har nog förstått det hela tiden, under Irak-krisens uppsegling, utveckling och övergång till krig, att statsminister Göran Persson i själ och hjärta står betydligt närmare George Bush och framför allt Tony Blair än han står Jacques Chirac och Gerhard Schröder.

Därför borde det inte ha kommit som en överraskning när Persson svarade på Eko-reporterns till synes småtöntiga fråga. Följande dialog utspann sig - jag citerar ur minnet:

Reportern: Om kriget drar ut och det blir demonstrationer mot det i Stockholm, kommer du att ansluta dig?

Persson: Jag vill inte utesluta det. Det beror naturligtvis på parollerna.

Reportern: Om parollerna låter ungefär så här: USA ut ur Irak!

Persson under häftigt uppflammande irritation: Det här handlar nu inte om USA - det handlar om att Saddam Hussein måste avväpnas på ett eller annat sätt!

Ändå hoppade väl mången till litet grann inför repliken: Jaså är det så statsministern ser på saken! Det måste innebära att vad han än har sagt om folkrätten, FN-systemet och USA-alliansens agerande, så har han gjort det å ämbetets vägnar. Personligen är han inte med.

Som sagt var - man har känt det på sig. Liksom också att Anna Lindh har en annan hållning. Att hon faktiskt är djupt och allvarligt bekymrad över rättigheterna George W Bush har tagit sig efter den 11 september. Sveriges stats- och utrikesminister förefaller emellertid att nödtorftigt ha lyckats tejpa över sina meningsmotsättningar med hjälp av FN- och folkrättsformeln. Däri har de förstås fått hjälp av EU.

Kravet på att Saddam ska avrusta(s) har i och för sig stöd i ett flertal FN-resolutioner, i så måtto ligger inget utmanande i Göran Perssons konstaterande. Utmanande är däremot en socialdemokratisk partiledares ovilja att i klara ordalag problematisera en supermakts användning av övervåld.

Göran Persson är inte ensam bland mäktiga socialdemokratiska ledare i Norden om att ha justerat sin personliga säkerhetspolitiska linje till förmån för en mer konfrontationsorienterad kurs än den socialdemokratin hållit sig till av tradition.

Inför riksdagsvalet i Finland läckte finska UD uppgifter om att Paavo Lipponen i samtal med George W Bush hade sällat sig till krigsalliansen mot Irak, vilket renderade i ett pinsamt tackbrev från Vita huset. Lipponen hävdar att brevet har feltolkats och att Bush tackar för Finlands stöd i kriget mot terrorismen.

Kanske. Jag har dock ett tydligt minne av att Lipponen efter mötet med Bush för några månader sedan var benägen att dela dennes sätt att se problemet:

Saddams rustningar är ett växande hot mot freden - hjälper inget annat får vi avrusta honom med våld.

Här föreligger onekligen ett trendbrott i socialdemokratiskt säkerhetspolitiskt tänkande.

Utmärkande för socialdemokratiska ledares politiska idéer efter andra världskrigets slut har varit vägran att uppfatta krig som "politik med andra medel". Socialdemokraterna har betraktat krig som en katastrof i sig, som något man aldrig skulle laborera med som en möjlighet utan som alltid var att betrakta som ett misslyckande.

Den internationella politiken är inte en arena där onda och goda tar mått på varandra. Världspolitiken är en härva av dilemman, en härva av situationer där man måste "välja mellan två onda ting" eller "försöka förena det oförenliga". Med andra ord att i ett val mellan två ohållbara alternativ försöka hitta "en tredje väg". Sådan har den socialdemokratiska traditionen varit - till nu.

I fallet Irak hade ett sådant förhållningssätt inneburit att man hade besinnat: a) att Saddam Hussein aldrig låter tala med sig utan att man utsätter honom för press; b) att han viker sig ännu mindre om man hotar honom med krig; c) hot om krig leder till att man får krig vare sig man vill ha det eller inte.

Alltså måste alla tänkande hjärnor förena sig i en ansträngning att hitta en tredje väg - en press på Saddam som inte automatiskt utmynnar i väpnad konflikt.

Det tillhör pjäsen att George W Bush ville ha krig och därmed hade han ingen anledning att tänka. Men varför har ledande sossar slutat med det?

Yrsa Stenius