Folkomröstningar - politikernas kryphål

KOLUMNISTER

Att svensk grundlag upptar möjligheten att anordna referendum - folkomröstning - inför nationella avgöranden av starkt principiell natur är givetvis bra. De flesta demokratier har numera sådana arrangemang i sin konstitution.

När väl detta är sagt vill jag för egen del tillstå att jag för det mesta tycker att folkomröstningar är ett helsike som inte tjänar något annat ändamål än politikers behov av att stundom slinka undan sitt ansvar.

Vi vet alla att ytterst få frågeställningar i politiken, allra minst de grundläggande principiella, låter sig formuleras så att de besvaras med ett enkelt ja eller ett enkelt nej. De svåraste och mest skickelsedigra avgörandena i ett samhälle har för det mesta karaktären av ett dilemma - man måste välja mellan alternativ som varken är entydigt onda eller goda - och dilemman är uttryckligen riksdagar till för att lösa.

Frågan om kärnkraften var egentligen inte alls lämpad för folkomröstning. Energiförsörjningen med olika alternativs komplexa konsekvenser för miljön var praktexempel på ett svårt principiellt avgörande som bör tas av riksdagen. Möjligen skulle det ha skett i ett slags grundlagsordning, det vill säga politikerna hade sett till att det slutliga avgörandet föll först efter ett val. Nu blev det inte så. Reaktorolyckan i Harrisburg fick det politiska etablissemanget att släppa den heta potatisen ifrån sig inför valet 1979 och låta folket rösta särskilt om kärnkraften. Resultatet blev seger för det påhittiga alternativet Linje 2, som faktiskt försökte tackla kärnkraftens dilemma genom att föreslå att man både skulle äta kakan och ha den kvar.

I dagens läge innebär det att kärnkraften, om och när den avvecklas med stöd av en kvartssekel gammal opinion, avvecklas mot en rådande folkvilja.

Frågan om Sveriges anslutning till EU var till sin natur mer lämpad för en folkomröstning än kärnkraften. Inte för att jag tror att Sveriges folk hade särskilt klart för sig vilka konsekvenserna av en anslutning skulle bli. Som jag förstår saken hade den omröstningen dock mest till syfte att pejla en nationell sinnesstämning och då fick politikerna i varje fall klart för sig att beslutet att söka inträde i EU åtminstone inte var emot folkmajoritetens vilja. Efter EU-inträdet borde det ha varit självklart att riksdagen fattade beslut om anslutning till valutaunionen, gärna i grundlagsordning med beslut av två riksdagar med val emellan.

Frågan om den gemensamma valutans för- och nackdelar är svår för den enskilde att avgöra med ett ja eller ett nej, just för att det finns så många för- och nackdelar med båda alternativen. Det hade varit mycket mer demokratiskt korrekt att låta folket ta ställning till den gemensamma valutan i ett riksdagsval där den frågan hade ingått i en ekonomisk-politisk helhet, tydligt argumenterad av olika partier. Med kunskap om hur splittrade alla partier utom moderaterna står i EMU-frågan abdikerade partiledarna från det ansvar de borde ha iklätt sig, att ge järnet för att övertyga väljarna om sin uppfattning i samband med att de satte sin parlamentariska position på spel.

EU/EMU är ett toppstyrt projekt i Europa. Socialdemokraternas ledare Ingvar Carlsson och Göran Persson styrde målmedvetet in Sverige i unionen med partiledarens och regeringschefens makt. I sin vånda över att det stora beslutet togs med knapp majoritet, mot en stor minoritets vilja, har socialdemokratins ledning avstått från att kräva lojalitet med den beslutade linjen ens av partiets representanter i regeringen. Skulle EMU-beslutet ha fattats i samband med ett riksdagsval hade ett krav på någorlunda rättning i regerings- och riksdagskandidatleden tett sig som en naturlig del av partiets tradition. De som hade känt det svårt att ställa sig bakom den beslutade linjen hade väl fått ta konsekvenserna och tala om annat eller dra sig ur.

Nu när det övergripande ansvaret för politiken i Sverige och ansvaret för hur det blir med EMU har separerats sitter (s) i en obehaglig situation:

Den partidisciplin som är rätt självklar och formaliserad inom parlamentarismen får karaktären av munkavle på avvikande när vi har att göra med en folkomröstning som avgörs av vem som har de effektivaste argumenten i en kampanj kring en enskild fråga.

Man måste välja mellan alternativ som varken är entydigt onda eller goda.

Yrsa Stenius