De slår sönder stan som de vill "återta"

KOLUMNISTER

Vad vill de säga, vad uttrycker i sina handlingar de här ungdomarna som en regnig första maj får för sig att slå sönder delar av Stockholms innerstad? Planlöst och systematiskt på en gång ger de sig på allt från lyxbutiker till pizzerior, synbarligen helt utan orsak.

De ger sig till känna under parollen "Reclaim the city" på moderiktig internetinspirerad engelska och det råder inget tvivel om att vi har att göra med ett internationellt fenomen, ett ungdomsuppror som sprider sig via media och med hjälp av härmning och som definitivt inte är något nytt.

Företeelsen debuterade för cirka fyrtio år sedan när fyrtiotalisterna var unga och den har sedan kommit och gått i olika skepnader, de senaste årtiondena i hög grad knuten till undergroundkultur, pop och rock.

Reclaim the city påminner om tidigare spektakulära ungdomsaktiviteter även såtillvida att både dess bevekelsegrunder och målsättningar är brokiga, dock förefaller Reclaim " att vara både brokigare, politiskt diffusare och betydligt mer desorganiserad än sina föregångare.

Där samlas de för att "återta" staden från kapitalisterna som har lusat ned gatorna med sin business och vad gör de? Jo, de totalförstör det offentliga rum som ska återtas och som är allas vår gemensamma egendom. Det är inte tu tal om att alltför många i denna ungdomliga grupprörelse saknar alla begrepp om vad de vill och hur det i så fall ska åstadkommas. I stället är de ute efter "kicken" i massans makt, sparken som skyddad och förstärkt av gruppen riktas mot vad och vem som helst.

Vill man så kan man servera en ganska enkel förklaring till att just vår tids ungdomsuppror tenderar att urarta till upplopp i vilket raseriet förefaller att vara självnärande och riktas slumpartat mot dem som råkar komma i vägen.

Ungdomar, från förpuberteten upp till tjugoårsåldern, har alltid tyckt om att röra sig i större eller mindre hopar. Den bräckliga självkänslan, den darriga identitetsupplevelsen, övergivenheten och maktlösheten i maggropen de där åren när man varken är barn eller vuxen kompenseras och överkompenseras av dynamiken i en grupp. Gruppdynamiken ersätter skälvande osäkerhet med omnipotens.

Människor i grupp tenderar att överdriva sitt beteende, gå över gränser de aldrig skulle överskrida individuellt. Osäkra ungdomar kan i grupp gå till grymma överdrifter när frestelsen att pröva destruktivitetens bakvända inflytande förstärks i växelverkan med andra. Resultatet kan bli förfärligt, det vet vi.

Det som är nytt i dagens situation är att internet och mobiltelefonin med sina sms-funktioner erbjuder de tekniska möjligheterna att samla mycket stora grupper till samma plats på kort varsel och utan tillstymmelse till organisation.

En sådan improviserad ungdomsmassa i avsaknad av auktoriserad ledning är potentiellt farlig även om de allra flesta som vill vara tillstädes har de mest fredliga avsikter. Det behövs inte så många maskerade, våldsbenägna stridisar med militärstrategiska datorspel i huvudet i ett sådant här sällskap så sätts ett okontrollerat förlopp i gång.

Denna förklaring, att vi har med välbekant gruppdynamik att göra om än uppskruvad i ny och farligare potens, kan säkert kompletteras med djupare sociologisk och psykologisk analys.

Vi har i dag en ungdomsproblematik i samhället som har beskrivits av läraren och författaren Mats Wahl, författare till bland annat den uppmärksammade boken "Svenska för idioter". Wahl försöker få oss att se hur ungdomar i detta materiellt rika samhälle kan ha allt utom den bekräftelse från ansvariga vuxna som är nödvändig för att en ung människas personlighet ska stabilisera sig i självkänsla och social samverkansförmåga.

Saknar man självkänsla så saknar man känsla för andra och i den bristen gror mycken nöd och riktningslös vrede som går ut över en själv och andra.

Dessa förklaringar ska självfallet inte uppfattas som ursäkter för att hopar av unga slår sönder Stockholms city. Tvärtom, polisens uppgift är att ingripa beslutsamt men den behöver utbildning i hur ingripandena ska ske - hur resoluta tag kan användas utan att fungera provocerande på unga som redan "förlorat förståndet".

Yrsa Stenius