Guldgrisklubben får inte breda ut sig mer

KOLUMNISTER

Det ligger i sakens natur att strejker bland offentliganställda blir egendomliga till sitt väsen. Ytterst tenderar sådana strejker att bli ett slags orm som biter sig själv i svansen:

När Kommunal strejkar, strejkar det mot en arbetsgivare som representerar den demokrati de strejkande själva är en del av. Arbetsgivarna har egentligen inget ont av strejken eftersom denna sparar in en hel del pengar till kommunen medan de som verkligen lider av arbetsnedläggelsen är medborgarna som är beroende av de lamslagna samhällsfunktionerna. Till dem hör även de strejkande själva.

Likväl - även om Kommunals strejk tillhör den typ av arbetsnedläggelser som strejkrätten i begynnelsen nog inte var avsedd för, tillhör jag som så många andra dem som är sympatiskt inställda till stridsåtgärden.

Ju oftare jag i tv och tidningar möter nunorna på näringslivets höjdare, som utan att genera sig förklarar att de måste ha "incitament" för att göra ett bra jobb, incitament i form av bonuskonstruktioner som garanterar dem åtta- och niosiffriga belopp även när företaget går dåligt, desto intensivare tänker jag på vårdbiträdena.

Vilka "incitament" får vårdbiträdena till att vänligt men bestämt stötta en alkoholepileptiker som inte har sett en dusch på några veckor och hjälpa honom att få den medicinspruta doktorn har ordinerat och därefter ägna honom, hans illamående och kissnödighet sina professionella omsorger?

Även om doktorerna för ögonblicket inte är i strejk kan man parentetiskt undra vilka "incitament" som driver dem att göra ett bra jobb på en överbefolkad akutmottagning där patienternas nerver är på bristningsgränsen av ren och skär väntan?

Doktorerna är i varje fall lika högutbildade om inte högre utbildade än företagsledarna i gemen. Djärva och riskbenägna är de stundom också då ingrepp i krislägen måste göras på vinst och förlust.

Är läkarna anställda av landstinget och inte av något privat bemanningsföretag så är de inte särskilt välavlönade. De flesta gör sitt yttersta ändå, för de drivs av någonting så gammaldags som ambition - ambitionen att utföra ett uppdrag väl därför att man har åtagit sig att utföra det.

Det är banalt och trivialt att konstatera att det marknadsekonomiska system som nu i integrationens namn slukar Sverige med hull och hår inte belönar det tidskrävande arbetet, arbetet med medmänniskor.

I någon mån har det väl alltid varit så: de kvinnodominerade vårdyrkena har av tradition varit underbetalda. Allt eftersom "manliga" yrken med högre status inom vården - läkare, veterinärer - mer och mer har övergått till kvinnor, desto obevekligare har den relativa lönenivån i dessa yrken sjunkit.

Den särskilda resurs som tillskrivits kvinnor - förmågan att ta sig an människor, uttryckligen hjälpbehövande människor - har aldrig börsnoterats särskilt högt.

Detta är naturligtvis gruvligt svårt att ändra på och ingen realistisk människa inbillar sig väl heller att vård- och omsorgsyrkena inom offentlig sektor någonsin kommer att bli svindlande väl avlönade. Det skulle leda till svårlösta balansproblem i samhällsekonomin.

Nu är det ju verkligen inte heller det som Kommunal kräver. Men politikerna kan vara förvissade om att allt mer infekterade strider om lönerna i stat, landsting och kommun kommer att blossa upp i framtiden om lönespridningen i samhället tilllåts eskalera hur långt som helst och om direktörskasten tillåts kapa åt sig obegränsat med pengar.

Anspråkslösa löner inom krävande yrken går att tolerera om multimiljonärernas Guldgrisklubb inte kommer åt att breda ut sig alltför mycket mitt ibland oss.

Apropå Kommunals strejk är det många av dess sympatisörer som undrar över om strejkstrategin är klokt övervägd. Den försiktiga öppningen med strejker som inledningsvis ger tämligen överkomliga bekymmer för arbetsgivarna och för tredje man leder till att aktionen blir väldigt utdragen och påfrestande för Kommunals medlemmar.

Hade det inte varit klokare att slå till massivt ganska omgående så att trycket på att få konflikten löst ökade snabbt? Nu verkar kommunledningarna snarast att belåtet sitta och räkna inbesparade pengar medan dagisbarnen leker i vårsolen under överinseende av improviserade föräldrakooperativ.

Yrsa Stenius