Hur kunde tragedin i Åkeshov ha undvikits?

KOLUMNISTER

Efterklokhet är en form av klokhet som man definitivt inte ska missakta. Det mesta här i livet lär vi av misstag samt av att fråga oss vad vi borde ha gjort i stället för det vi gjorde.

Därför är det naturligtvis alldeles legitimt att med facit i hand fråga sig hur tragedin i Åkeshov i västra Stockholm förra måndagen hade kunnat undvikas. Den 32-årige man som där gick dödlig bärsärkagång hade timmen innan näst intill varit infångad av både polis och en beroendemottagning inom psykvården. Likväl gick han lös och ledig när psykosgenombrottet kom.

Självklart måste man fråga vad som gick på tok och svaret som ligger nära till hands lyder: något är ruttet i Sveriges land vad beträffar både den långsiktiga och akuta vården av människor i psykisk kris. Något är konstigt med polisens rutiner.

Ja, många experter och andra kommentatorer i medierna har en längre tid vittnat om att den så kallade psykiatrireformen från förra decenniet delvis och framför allt i storstäderna har slagit fel. Tillsynen av människor med psykiska funktionshinder har blivit otillräcklig när kommuner med hårt ansträngd ekonomi inte har orkat bära sin del av det psykiatriska systemskiftet.

De kommunala öppenvårdsinsatserna har på många håll i landet inte alls visat sig matcha de krav som uppstod när människor med psykiska symptom skrevs ut från sjukhusen i akt och mening att hjälpas tillbaka till livet i stället för att hospitaliseras och förvandlas till kroniker.

Psykpatienternas intresseorganisationer har länge pekat på de här missförhållandena och varnat för att alltför många människor med hjälpbehov har hamnat mellan alla stolar och driver omkring vind för våg.

Narkomanvården i Sverige har en längre tid befunnit sig i accelererande utförsbacke på grund av ekonomiska nedskärningar. Experter har talat allvarsord om konsekvenserna av det också.

När tragedin i Åkeshov inträffade för en dryg vecka sedan var det naturligt för alla, som har varit bekymrade över vart vården av dessa våra allra minsta bröder och systrar är på väg, att upprört utbrista: Vad var det vi sa! Vi kunde förutse att detta skulle hända förr eller senare.

Jo, naturligtvis kunde man mot bakgrund av de nämnda omständigheterna gissa både det ena och det andra.

Ändå undrar jag om det som hände i Bromma-Åkeshov till sin natur var en sådan psykisk kollaps att någon som helst psykvårdsorganisation hade kunnat förutse den? Och hade polisen - om vi bortser från det vi vet med facit i hand - någon rimlig anledning att anta att 32-åringen borde omhändertas med tvång?

När polisen plockade upp mannen, som hade larmat dem med en förvirrad uppgift om en död polis utanför sitt hem, var denne lugn och bad om att bli förd till den psykmottagning på vilken han hade mottagningstid.

På psykmottagningen är han försenad från sin reguljära tid och ingen läkare finns tillgänglig. Mannen är fortsättningsvis lugn men talar om att han mår dåligt och han uppmanas uppsöka S:t Görans sjukhus. Att hans kris är så djup att han befinner sig nära något slags sammanbrott har personalen ingen indikation på.

Uppgifter i medierna har gjort gällande att mannen hade druckit alkohol på morgonen före dådet och även att han hade rökt hasch. Hur det är i verkligheten med den saken kan kanske blodprovet, som togs i häktet vid Västerortspolisen en stund efter gripandet, utvisa. Mannen luktade inte alkohol och visade inga uppenbara tecken på att vara drogad.

Det är inte för djärvt att anta att 32-åringen uppträdde väl så lugnt, ja, nästan samlat, före dådet som han gjorde efter. Vad hade personalen vid beroendemottagningen följaktligen att gå efter? Psykosgenombrott - vad som än förorsakar dem - är inte alltid möjliga att förutse.

Jag tror inte att vi ska peka ut specifika syndabockar till det som hände i Åkeshov. Vad vi emellertid kan utgå ifrån är, att om någon någonsin hade kunnat förutse och förhindra vansinnesdådet så hade det varit ett vårdproffs med tillräckligt med tid att slå sig ned och prata med mannen, känna efter vilka vibrationer som utgick från honom och kanske med intuition säga: Jag följer dig till akuten.

Den resursen är sedan länge borttrimmad ur vården.

Yrsa Stenius