Alltför många sjuka lämnas vind för våg

KOLUMNISTER

Två stycken inom loppet av tolv dagar! Kan det vara en tillfällighet?

Försommar i Stockholm.

Mitt på blanka dagen ger sig en man i Bromma, nära Åkeshovs tunnelbanestation, på förbipasserande med ett järnspett, dödar en äldre man och skadar åtskilliga i blint riktningslöst raseri! Och inte ens två veckor senare:

En välklädd man i femtioårsåldern styr i lördagsvimlet in sin bil på den turisttäta Västerlånggatan i Gamla stan och gasar sig fram i rasande fart tills en husvägg sätter stopp. Bakom sig lämnar han en rad av nedmejade människor: en är död, ett tjugotal mer eller mindre svårt skadade.

Ingendera gärningsmannen förefaller enligt respektive polisläkares bedömning påverkad av vare sig alkohol eller droger. Inte synbart i varje fall, analys av blodprov lär ge närmare besked.

Mannen i Åkeshov är känd av både polis och psykvård, en människa som lidit psykisk nöd ett bra tag - delvis till följd av en fysisk sjukdom - utan att finna adekvat hjälp. Huruvida mannen i Gamla stan har haft kontakt med psykiatrin är i skrivande stund inte klart. Men hans yttranden strax efter polisens gripande tyder på att även han i gärningsögonblicket led av någon grav psykisk störning - paranoid schizofreni är min preliminära gissning.

Två sådana här ovanliga tragedier tätt efter varandra kan mycket väl vara en ren tillfällighet. Även om oprovocerat våld bland psykiskt sjuka är sällsynt kan slumpens skördar leda till att två dramatiska avvikelser från det vanliga inträffar efter varandra utan att någon gemensam "rot till det onda" går att upptäcka.

Likväl ligger det i sakens natur att experter och kommentatorer söker en övergripande förklaring till två likartade vansinnesdåd i Stockholm på kort tid och åter riktas blickarna mot psykiatrireformen.

Psykiatrireformen har utarbetats och verkställts under lång tid med start i början på 1990-talet. Dess utgångspunkt och syfte finns ingen anledning att kritisera.

Meningen var nämligen att bättre och snabbare hjälpa psykiskt funktionshindrade människor tillbaka till ett någotsånär normalt liv genom att hålla dem kvar i en så vardagslik tillvaro som möjligt och ge dem den hjälp de behövde genom olika stödåtgärder i öppen vård.

För undvikande av alla missförstånd vill jag framhålla att det självklart finns människor som är psykiskt sjuka på ett sådant sätt att de aldrig kan lämna de slutna avdelningarna.

Erfarenheten har dock visat att dessa är ytterst få i förhållande till alla dem som i olika skeden av sitt liv behöver psyki-atrins tjänster och denna stora majoritet är bäst betjänt av vård i samhället, inte utanför samhället.

Kommunerna skulle spela en viktig roll i den nya psyki-atrin. Alltför många har svikit. Psykiatrisk öppenvård kräver ofta personalintensiva skräddarsydda lösningar för den enskilde vårdbehövande och det har de evigt skärande och sparande storstadskommunerna inte orkat med. Eftersom psykpatienter inte är särskilt bra på att kräva är det alltför många som har lämnats vind för våg och deras tillstånd har kunnat förvärras avsevärt innan någon tagit sig an dem.

Till saken hör också att en mindre human strafflagstiftning har lett till att verkligt allvarligt sjuka människor som begår brott numera i alltför stor utsträckning befinner sig i fängelserna, från vilka de släpps ut utan att ha fått vård värd namnet. Förut dömde man generösare till sluten psykiatrisk vård men sedan samhällsklimatet hårdnade i början på 90-talet ger lagen inte samma möjlighet.

Slutsatsen av detta är att psykiatrin i Sverige för ögonblicket inte har någon god beredskap att fånga upp människor vars psykiska ohälsa är på väg att

eskalera ut i den zon där de blir farliga för sig själva och andra.

När väl detta är sagt vill jag å det bestämdaste understryka att vi för ögonblicket inte vet om något system i världen hade kunnat fånga upp vare sig mannen i Åkeshov eller i Gamla stan.

Psykosgenombrott av olika slag kan komma fullkomligt oanmälda eller föregås av symptom som är omöjliga att tolka förrän man har facit i hand - om ens då.

Yrsa Stenius