Fjärrstyrd galning - ett tidens tecken

KOLUMNISTER

När en människa fullkomligt tappar kontakten med den yttre verkligheten och övermannas av sina inre vanföreställningar säger man att hon har blivit psykotisk.

Psykoser har drabbat människor i alla tider men de har av allt att döma tagit sig olika uttryck under olika historiska epoker.

Vid tidpunkter då människans världsbild starkt dominerades av religiösa och magiska tankar om varandets väsen tog psykosen ofta gestalt i syner och hörselhallucinationer som genomsyrades av den symboliska rekvisita som hörde fantasierna om himmelen, helvetet och allt annat bortomjordiskt till. Den sjuke upplevde sig (och upplevdes inte sällan av sin omvärld) som ett ödmjukt medium för en gudomlig kraft.

I det tjugoförsta århundradets rationalistiska tidevarv med dess informationsteknik och andra vetenskapliga landvinningar ser psykosernas interiörer ut på ett annat sätt. Där trängs autopiloter med styrspakar och ra-dioaktiva strålar med larmsystem och den psykotiskes sinnestillstånd pendlar ofta mellan maffiga allmaktsföreställningar och den totala utsatthetens skräck och plåga.

Vill man uttrycka sig aningen populärt kan man säga att folk har blivit galna i alla tider och av de mest skiftande anledningar. Men sättet på vilket de väljer att bli galna har en del med tidsandan att göra.

Detta i sin tur uttrycker en kunskap om psykosens väsen som vi faktiskt har. Inte ens i sin mest akuta form är den psykotiska förvirringen i allmänhet (undantag förekommer) helt avskuren från medvetande om den yttre världen. Om mental atmosfär och normer i ett samhälle så förbjuder vissa gärningar att de flesta av oss har införlivat förbudet med hela vårt väsen så utför vi inte dessa gärningar ens när vi blir tokiga.

Undantag finns, som sagt var, bland annat drogrelaterade psykoser har en tendens att gå över alla gränser. Men psykiskt sjuka människor - schizofrena, manisk-depressiva med flera - som går in i akuta psykoser har i allmänhet något slags gränsmedvetande. Det är därför dessa människor ytterst sällan är farliga.

Frågan jag inte kan låta bli att ställa mig efter de två tragiska vansinnesdåden i Stockholm på kort tid lyder: Berättar dessa fullkomligt osannolika dåd något om den mentala atmosfären i tjugohundratalets Sverige? Särskilt händelsen i Gamla stan är anmärkningsvärd. Vad var det egentligen för galenskap? Hur länge hade fantasin närts i ett verklighetsförankrat sinne innan "autopiloten" tog över?

Mina tankar går till synerna som brukar möta en i Björns Trädgård på Södermalm när Bajens fans har "firat". Glassplitter, skräp, förstörelse så långt ögat når. Är det så att normala unga eller yngre män inom sig odlar en av tidsandan präglad dröm om att få ge ett slags självupptaget maktbegär fritt utlopp, något som sedan låter sig förverkligas när individerna förtätas till massa?

Förstörelsens makt är också makt och makten att döda är en ganska berusande makt. Framkallar ett samhälle vars värdesystem i ett par decennier nu har varit på glid mot allt starkare betoning av solitära dygder som förmågan att vinna, ta sig fram och ta för sig, en perverterad självhävdelse? En självhävdelse som yttrar sig i lusten att sätta sig över all anständighet, att göra det man inte gör?

När dagens unga demonstrerar och ska återta gatorna från kapitalisterna utkristalliserar sig snabbt en hop som inte kan motstå njutningen i att ha makten att göra det man inte gör, nämligen krossa, råna, slå? På sjuttiotalet när de ungas föräldrar demonstrerade var stora människohopar i rörelse och vissa skärmytslingar med polisen förekom. Men ingen vandalism.

Är det så att de desintegrerande tendenserna i den svenska tidsandan håller på att växa sig starka på de integrerande krafternas bekostnad med påföljden att även galenskapen tar sig uttryck i handlingar som "sticker ut" så mycket som möjligt?

Något bestämt svar går inte att få på den frågan än. Men vansinnesfärden på Västerlånggatan vittnar om sjukare impulser än enbart psykisk sjukdom.

Yrsa Stenius