Drevet rår inte på makthavare

KOLUMNISTER

Hur är det möjligt att migrationsminister Jan O Karlsson sitter kvar på sin post efter att hans brott mot politikens vett och etikett har avlöst varandra i mer än ett halvår medan en Mona Sahlin rök från sin första statsrådspost på litet oreda i sin privat-ekonomi?

Och varför klarar sig Sten Heckscher från att lämna sin post som rikspolischef trots att drevet faktiskt har gått mot honom ett bra tag både i medierna och inom den egna myndigheten, när en av hans tidigare chefer, justitieminister Sten Wickbom, stöp på ett missöde inom fångvården – spionen Stig Berglings rymning – som han absolut inte kunde hållas ansvarig för?

Svaret är förmodligen ganska enkelt: massmediala drev eller låt oss kalla det massiv negativ publicitet riktad mot en enskild makthavare leder inte till dennes fall om vederbörandes politiska ställning är stark. Eller med en omvänd formulering: massmediala drev leder sällan i sig till att någon tvingas gå. Det måste till någon ytterligare omständighet, oftast en politisk blotta någonstans, för att huvuden ska rulla.

Undantaget som bekräftar regeln är kanske fallet Anna-Greta Leijon. Hon var en politiskt stark all round-minister som tvingades lämna katapulttaburetten på justitiedepartementet i anledning av den så kallade Ebbe Carlsson-affären. Men tjänstefel är tjänstefel och det ledde till att dåvarande statsministern Ingvar Carlsson drog undan sitt stöd för Leijon och då var det kört.

Även justitieminister Laila Freivalds ansågs vara en politiskt stark minister. Likväl begärde även hon avsked i anledning av den negativa uppmärksamhet hennes fullt lagliga lägenhetsaffär hade väckt. I hennes fall kan man säga att hon verkligen inte hade behövt gå. Hon hade veterligen fortfarande statsministerns stöd och i valrörelsen hade hon inte saknat argument för den affär hon gjorde enligt gällande regler.

Men Laila Freivalds blev kränkt och ursinnig och var kanske dessutom trött på att vara minister. Hon hade ju hängt med sju år i sträck och dessutom tre år i Carlssons regering innan de borgerliga tog över 1991.

Men Ove Rainer, det svenska drevets första offer, hade klarat sig om inte Olof Palme hade tröttnat på att han redovisade sin omskrivna förmögenhet så ofullständigt eller ”kom dragande med en ny miljon varje dag”, som Palme lär ha uttryckt saken. På den tiden var en miljon uppseendeväckande mycket pengar vilket ju inte är fallet idag då ministrar och journalister inte sällan är mångmiljonärer.

Mona Sahlin var ett av Ingvar Carlssons politiska fynd och jag tror han ville henne allt väl. Men i partiet var hon omstridd vid tiden för skiftet på statsministerposten – det visste Carlsson – och när den där eländes Tobleronen och blöjorna plötsligt ramlade ut ur någon av hennes kaotiska garderober så blev den ordningsamme Ingvar Carlsson bekymrad.

Detta kände journalisterna instinktivt och fortsatte att rota i röran tills det var uppenbart att statsministern inte längre helhjärtat stod bakom sin vice. Då var det kört också för Sahlin.

Wickbom lär ha varit en i sak kunnig och effektiv justitieminister men han var politisk novis och hade uppenbara problem med medierna. Tilltron till rättsväsendet hade fått sin första allvarliga törn i samband med den misslyckade jakten på Olof Palmes mördare och förtroendet låg i ruiner efter Stig Berglings rymning. Ingvar Carlsson accepterade förmodligen tacksamt sin justitieministers erbjudande om att lämna sin post tio månader före nästa val.

Men ”bufflarna” Karlsson och Heckscher sitter kvar. Till en liten del beror det på att de är ”stryktåliga”, inte blir knäsvaga av tunga publicistiska smockor. Men främst beror det på att de har en busstark statsminister bakom sig, en statsminister som kanske finner visst behag i bufflighet, vad vet jag, men som framför allt har förtroende för deras kompetens och självförtroende nog att stå emot opinionstryck som han finner irrelevant.

Med en sådan personlig-politisk uppbackning kan medier, polisfack, SSU och alla andra som är i farten tuta på hur mycket de vill – herrarna sitter där de sitter och det är kanske som det ska vara.