Självrådighet över gränsen för självsvåld

KOLUMNISTER

Han var i själva verket en rätt vacker syn - åtminstone i tv - amerikanen Jon Drummond, där han låg utsträckt på den röda löparbanan i Stade de France i Paris, diskvalificerad för tjuvstart i andra försöksheatet på hundra meter för herrar vid världsmästerskapen i friidrott.

Välskapt och perfekt fysiskt trimmad, muskulös utan att vara biffig, mörk hy, rena anletsdrag och med gröna kattögon under täta, uppåtböjda ögonfransar var han som klippt ur någon plansch över den formfulländade människan - Guds avbild om vi så vill.

Synd bara att sammanhanget var så farsartat. Ren, skär obstruktion var vad Drummond ägnade sig åt på det sätt amerikaner tyvärr har gjort sig kända för i idrottssammanhang världen över sedan lång tid tillbaka. Vem minns inte John McEnroe och den totala brist på uppfostran han ådagalade på tennisbanorna för ett par decennier sedan? Han blev faktiskt pionjär i det dåliga uppförande på toppidrottsnivå som numera inträffar rätt ofta och förklaras av att idrottsmännen - och kvinnorna - lätt blir övertända.

McEnroe har sedermera sagt att hans lilla ovana att slänga racketar, slå vilt omkring sig med desamma och därvid med veritabla golfsvingar sopa rent på serviceborden intill banorna berodde på det speciella raseri han behövde ha tillgång till för att vara i mental toppform under en match.
Drummonds öde var hårt men han hade inget annat val än att acceptera det.

I och för sig en intressant förklaring som kan väcka en del tankar om mental träning och mentala förutsättningar inom modern toppidrott där aggressivitet är ett honnörsord och inte sällan används synonymt med goda tävlingsegenskaper.

Mycket till ursäkt var John McEnroes förklaring inte.

Att kunna uppföra sig i motgångens stund och acceptera såväl regler som domslut är grundläggande för den som

vill betraktas som en stor idrottsman.

Kanske är det ingen tillfällighet att just amerikaner ofta förfaller till självsvåld i detta avseende. Självrådighet över gränsen för självsvåld är ju något vi förknippar med amerikansk beteendekultur i gemen, inte minst i den kultur som av och till blomstrar i Vita huset.

Jon Drummonds vrede, bestörtning och vägran att acceptera startkontrollanternas domslut var inte svåra att förstå. I fortsättningen kommer diskussionens vågor säkert att gå höga om IAAF:s nya tjuvstartsregler som förefaller uppstramade i överkant.

En maskin som elektroniskt registrerar minsta rörelse i startblocken samt bestämmelser som säger att man inte får vara i väg förrän en tiondel efter startskottet ter sig i förstone som den geniala lösningen på problemet att fastställa tjuvstart. När man sedan har kombinerat detta med den hårda regeln att bara en tjuvstart tillåts, därefter åker den som tjuvar ut oberoende av om han eller hon har gjort det förr eller inte, ser också det ut som botemedlet mot omstarterna som höll på att bli parodiska exempelvis vid friidrotts-VM i Göteborg.

Frågan man ställer sig är emellertid om maskiner verkligen ger rätt utslag på de rörelser som kan förekomma i ett startblock, i en levande, vibrerande, människokropp, i en levande, vibrerande miljö? Är det säkert att det är en startrörelse maskinen registrerar? Maskiner har sina begränsningar vid utvärderingen av subtil mänsklig prestationsförmåga.

Personligen tyckte jag att det med blotta ögat var svårt att urskilja startrörelse på Jon Drummond. Däremot var det ju ingen diskussion om vad maskinen visade.

Drummonds öde var hårt men han hade inget annat val än att acceptera det. Tråkigt nog uppmuntrade publiken inte honom till att fatta det.

Överlag har publikens roll vid friidrottstävlingar förändrats. Förut kunde man snarast tala om åskådare som skulle sitta stilla som möss när de tävlande koncentrerade sig på sina prestationer i startblock, hopp och kast.

I dag är publiken medaktör som eggar, driver, hjälper idrottsmännen och -kvinnorna att pumpa upp sig, få tag i den där aggressiviteten som ska bära dem mot högre höjder, längre längder. För det mesta är detta enbart roligt. Men i denna hetsning som ska bära bortom gränserna bor också en fara: plötsligt vet varken massan eller den tävlande längre när det är dags att sluta, när det personliga ansvaret för vad som händer ånyo måste träda i funktion.

Yrsa Stenius