Min dröm uppfylldes till bristningsgränsen

KOLUMNISTER

Äntligen, vid 58 års ålder, har jag erfarit vad överflöd är. Det var en underlig upplevelse.

Att få något i rikt mått, något man värdesätter, eftertraktar för att inte säga längtat efter så länge man kan minnas, gör en andlös av förtjusning, euforisk, lycklig. Att få detsamma i övermått är en plåga, jämförbar med att se sina drömmar gå i uppfyllelse och därmed förintas.

Att plocka karljohanssvamp eller stensvamp som vi säger här på min sommarö har alltid tillhört mitt livs mer magnifika glädjeämnen. Svampen är inte direkt sällsynt i våra trakter men finns vanligen ändå i rätt begränsad omfattning.

Karljohan är den godaste svamp jag vet. Visst, blodriska, svart trumpetsvamp, mandelkremla och kantareller - det är gott. Men en sås gjord på torkad karljohan eller "biffar" bestående av hastigt förvällda och sedan smörstekta karl-johanshattar övertäckta av persilja, vitlök och hackade karljohansfötter, det är gourmetmat av Michelin-klass.

I fjol hittade jag inte en endaste karljohan i våra marker. Sommaren och hösten var exempellöst torra det året och vintern kom den 27 oktober. Men i år, tänkte jag, i år måste det väl ändå bli litet svamp eftersom regn- och åskfronterna ändå har svept rätt regelbundet över östra Finska viken.

Det kom. Det började anspråkslöst med en stor karljohanssvamp på ett av de vanligaste ställena bara ett femtiotal meter från mitt hus. Min vän Aina skar den i skivor och lade den att torka.

Jag fyllde på med litet aspsopp för en ensam karljohan var ju inte mycket att ha. Aspsoppen är i sig en absolut smaklös svamp. Men i rätt sällskap suger den i sig både det ena och det andra av omgivningen, som en folkpartiledare ungefär, och blir sålunda en delikat utfyllnad åt den mustigare äkta varan.

Två dagar senare tog jag för säkerhets skull en korg på armen när jag gick eftermiddagsrundan med en av taxarna. Kastade en blick mot den där speciella dikeskanten en bit bort och hjärtat tog glädjeskutt: Fyra stycken medelstora, knubbiga, felfria stensvampar på rad.

Jag kom hem efter två timmar med femliterskorgen full av rensad karljohan. Lycka och salighet, även om det är omständligt att skära och torka skörden.

Det gick en vecka. Varje dag en ny korg full. Jag behövde inte ens ta mig till skogen. Det räckte om jag gick till bilens vändplats. Det räckte om jag gick till vedboden. Det räckte om jag gick runt huset.

Gick jag trettio meter längs vägen mot min brors hus stötte jag på min svägerska. Hon avverkade dagligen en tomtplätt på 500 kvadratmeter och stönade ständigt över full korg.

Gick över berget till min moster. Där satt en kusin med en tvättkorg full med karljohan. Hon hade varit på sitt bästa stensvampsställe och ställde nu den fullkomligt sinnessjuka frågan: Vill du veta var det är? Jag orkade inte ta allt! Och jag svarade lika fullkomligt absurt: Nej, tack!

Fortfarande måste jag ju gå mina 90-minutersrundor med den rymningsbenägna av taxarna som alltid måste vara kopplad. Länge tog jag tvångsmässigt av de nyuppkomna, knubbiga små. Under djupa suckar och något raserianfall då jag blev ansatt av älgflugor - ett slags flygande fästingar som invaderat östra Finland från Ryssland och som varken EU eller EMU hjälper emot. Olusten över flugorna stänkte på svampen och tvärtom.

Till sist såg jag på läckerheterna som hade mist all sin lockelse med avsmak och sorg. För länge sedan hade jag slutat plocka aspsopp, björksopp och smörsopp. De stod där övervuxna eller äckligt ihopsjunkna. Man halkade i dem. Snart skulle jag halka i karljohanssvamparna också. Förödelsen i skogen var total.

Sommaren återvände med höstens klarhet i den mjuka värmen. Jag tänkte på skogspromenader, den underbara doften av fuktig mossa, barr och saltstänk från havet. Jag såg framför mig den underbara siluetten av karl-johanssvamp. De större med litet ljusare och flackare hatt, de mindre, mer välvda, mörkbruna.

Men höstens löften var förskingrade. De hade infriats. Till övermått.

Yrsa Stenius