De svårsålda fallen på samhällets botten

KOLUMNISTER

Det finns inga resurser jamar landsting, kommuner, vårdgivare. Något är jäkligt ruttet i Sveriges land

Hon använde faktiskt samma formulering i två olika intervjuer, länspolismästare Carin Götblad i Stockholm. Samma anmärkningsvärda formulering.

Hon talade i helgen om polisens otacksamma uppgift att vara den instans som sänds ut för att omhänderta akut psykiskt insjuknade människor under det att ingen professionell instans finns till hands att överlämna dessa sjuka till.

"Poliserna tvingas åka runt i stan och sälja in sina fall till den ena psykmottagningen efter den andra men ingen vill ha dem", sa Carin Götblad i både Dagens Nyheter och SVT:s "Agenda".

Kan det miserabla tillståndet inom rättsvård, psykiatri och viktiga delar av den offentliga tjänstesektorn beskrivas mer komprimerat än i dessa ord? Ord som dels uttrycker den orimliga ekonomiseringen av alla tänkesätt i alla verksamheter i samhället i dag och dels beskriver ansvarsflykten som börjar bli mer regel än undantag bland dem som ska se till att trygghetens basfunktioner faktiskt upprätthålls, inte minst för de mest utsatta.

Min mening är absolut inte att kritisera polismästaren personligen eller att tillvita just henne ansvarsflykt. Jag bara noterar hennes ordval och utgår ifrån att det speglar det allmänna uttryckssättet i hennes kår, och litet varstans inom de gemensamma funktioner som en gång byggdes upp i solidaritetens och humanitetens namn. Och även om uttrycken lånade från det privata näringslivet ursprungligen kan ha varit ironiskt menade bland poliser, läkare, kriminalvårdare och andra så är de numera bara alltför gångbara:

Viss vård och omsorg är attraktiv och kan bedrivas på marknadsmässiga grunder, annan är oattraktiv och dyr och rysligt svårsåld. Till den sistnämnda kategorin hör grovt räknat alla de allra olyckligaste, de svårt psykiskt sjuka, de riktigt gamla, drogmissbrukarna.

Ja, så svårsålda är de nuförtiden att man kan höra det mumlas och viskas bland fackfolk här och där i vårdsystemen: De eller det där är inte mycket att göra åt. Finns inte resurser. Vi får finna oss. De får finna sig.

Det allra värsta är att ekonomiseringen av tänkesätten, flykten från politikens helhetsperspektiv med dess distinkta ansvarsresonemang, har lett till ett slags allmän nonchalans i delar av vård- och kontrollsystemen.

Vem har sagt att man inte kan göra någonting åt "farliga" människor med allvarliga personlighetsstörningar, att det inte återstår något annat än att släppa ut dem i samhället?

Ja, det säger de som tycker att konsekvenserna av att sådana människor släpps ut inte är "deras bord". Men om man tog sitt ansvar - alla, från politiker till enskilda vårdgivare - skulle man ge sig sjutton på att lösa problemet med dessa vanskliga fall. Måhända skulle man införa farlighetsbedömningar som rättspsykiatrin faktiskt har utvecklat och ändra lagstiftningen så att dessa ginge att använda? Så skulle man undvika att släppa ut folk i förtid.

Hur kan det komma sig att en man som klassats som störd, som har en kriminell karriär, släpps villkorligt från häktet i Huddinge utan att skyddstillsyn förordnas och övervakare utses, vilket lagen kräver?

Jo, det beror på att någon eller några glömmer, eller ger sjutton i det.

Trettiofemåringen som misstänktes för mordet på Anna Lindh fick bara vandra i väg ut i friheten utan skyddstillsyn fast han frigavs villkorligt från ett ganska långt fängelsestraff. Någon kanske tyckte att tillsyn är bortkastad på honom.

Skyddstillsyn är inte alls tandlöst som det har sagts - om övervakaren tar sin uppgift på allvar, reagerar omedelbart om adepten inte sköter sig. Då har ju denne polisen på sig omedelbart. Men om alla rycker på axlarna, då blir de flesta lagar och bestämmelser verkningslösa.

Det förfärliga knivdådet i Arvika avslöjade att de flesta läkartjänsterna på den psykiatriska klinik från vilken mördaren gick ut hade varit obesatta i evighet. Någon kontinuitet i behandlingen hade inte kunnat upprätthållas på länge. I psykiatrin är kontinuitet a och o för goda behandlingsresultat.

Det finns inga resurser jamar landsting, kommuner, vårdgivare.

Nej, uppenbart inte. Men är det ingen, absolut ingen, som anser att man borde göra något åt det?

Något är jäkligt ruttet i Sveriges land.

Yrsa Stenius