Bonusprogram låter bättre på engelska

KOLUMNISTER

Det var säkert ingen tillfällighet att de aldrig erhöll några svenskspråkiga namn, bonusprogrammen som försåg Skandias högsta ledning med miljoner och åter miljoner i belöning utöver den skyhöga lönen bara för att de gjorde sitt jobb.

De hette Wealthbuilder och Sharetracker, de smarta ekvationerna som skickade en del av Skandia-aktiens börsvärdestegring direkt i fickorna på bolagets högsta ledning. Och själva systemet benämndes naturligtvis inte "bonusavtal" och ännu mindre "belöningsavtal".

Det kallades "incitamentsprogram".

Jag tror att bruket av omskrivningar hade betydelse för de moraliska övervägandena hos alla och envar i Skandias topp som lät sig övertygas om att de hade rätt till manna från himlen. Det bidrog till verklighetsförlusten, vilket är eufemismernas, de förskönande omskrivningarnas, syfte.

Ett incitamentsprogram låter ju anständigt för att inte säga välmotiverat åtminstone i jämförelse med belöningsspiral exempelvis. Och wealthbuilder låter sig sägas på ett annat sätt än förmögenhetsgenerator, kanske för att vi är vana vid att osannolika rikedomar förekommer på engelska medan svenskan är förknippad med vårt normala referenssystem som föreskriver viss måttlighet.

Om man till dessa verklighetsuttunnande omskrivningar lägger själva det faktum att guldregnet härrörde sig från något så litet substantiellt som aktiers relativt kortsiktiga uppgång på börsen, står det klart vilken fiktiv värld de levde i dessa herrar och någon enstaka dam, som lyckades med konststycket att förvandla luft till reda pengar.

Till det viktigaste vi har att ta itu med efter avslöjandena om Skandia och hela den affärskultur försäkringsbolaget uppenbarligen har ingått i, hör uppgiften att frilägga mekanismerna, hur människor hamnar där, hela grupper av människor hamnar där i dessa världar av abstraktioner och förryckta proportioner.

Jag tycker mig veta något om det i den socialpsykologiska teorin. Jag vet något om vad alltför storskaliga projekt som ska genomföras i högt tempo gör med människors omdöme. Jag vet något om gruppdynamiken, trycket från omgivningen att fortsätta i tangentens riktning när många är på galejan samtidigt.

Men jag skulle vilja veta hur det går till i praktiken. Hur de tänkte, Lars-Eric Petersson och de andra.

Jag tycker mig ha hört och läst den ofullbordade meningen många gånger. Håkan Mogren har yttrat den, Percy Barnevik har sagt något i den stilen liksom nu Lars-Eric Petersson.

Jo, jag begriper att de väldiga förmånerna, bonuspengarna, pensionsavtalen kan uppfattas som stötande" visst, det kan jag förstå, tillstår de alla litet motvilligt, litet moloket. Ett "men" hänger i luften, de fullföljer dock inte meningen. De redovisar inte hur de tänker när de anser att det ändå hade varit rätt för just dem att lyfta dessa pengar även om de "förstår att det är stötande".

De hänvisar vagt till internationell kutym. Att sådana där nivåer är vanliga i USA exempelvis.

Visst. Men när de ändå kan uppfatta att det ligger något för våra förhållanden mycket stötande i att lyfta astronomiska belopp bara för att sköta sitt jobb rätt och slätt, hur kommer det sig att det inte har berört dem, att de inte har satt ned foten och sagt att nu har systemet råkat i sken?

Inom parentes kan man dessutom fråga hur mycket de har hunnit sköta sitt jobb med tanke på den tid de har lagt ned på att förhandla om sina belöningar.

Det är något jag ville kalla individuellt civilkurage som fattas hos det tjugoförsta århundradets eliter i det svenska samhället. Någon personlig botten, en personligt reflekterad hållning som bjuder motstånd mot det "andra gör", saknas.

Detta gäller absolut inte bara finansvärldens eliter men de är värst för de har mest av allt att sätta snurr på.

Ibland undrar jag om ett samhälle som har hållit sig med sträng moral i kraft av att det "andra tycker och tänker, gör och inte gör" har varit normgivande blir alldeles värnlöst när den kollektiva normgivningen försvagas och den personliga moraliska reflexionen ännu inte har infunnit sig för att matcha nyvorden känsla av gränslös individuell frihet?

Yrsa Stenius