Utanförskap bakom det allt grövre våldet

Så gott som varje dag läser vi numera om brotten: unga män som uppretade över någon oförrätt tar till oproportionerligt grovt våld. De öppnar eld mot en folkmassa, kör en bil i hög fart rakt mot en krogkö, lurpassar med skarpladdat vapen på någon obeväpnad antagonist samt skjuter obesvärat från nära håll när vederbörande uppenbarar sig.

De har förekommit och tilltagit i frekvens under de senaste tio åren, dessa illgärningar som inte bara vittnar om anmärkningsvärd hänsynslöshet hos gärningsmännen utan enligt min mening också om något allvarligare: vad jag tycker mig urskilja hos dessa unga kriminella är en brist på medmänsklig inlevelseförmåga som är så total att den måste betraktas som sjuk. Vad jag tycker mig se är människor som har stannat i sin mentala växt, människor som aldrig har lärt sig att korrekt relatera sig själva till andra och till omvärlden, utan förblivit treåringar som uppfattar sig själva som det nav världen snurrar kring och som blir oerhört förgrymmade när de blir tagna ur den villfarelsen.

Sådana individer har naturligtvis alltid funnits och många av dem har tillhört det klientel som har befolkat de långtidsdömdas avdelningar på våra fängelser. Men de har ändå varit relativt sällsynta och ytterst få visade ännu för något decennium sedan prov på det där lätt väckta, sanslösa raseri som brukar kallas narcissistiskt och som numera bryter ut var och varannan dag eller snarare natt i barer, på restauranger och på gatorna utanför i våra tätorter.

Mina tankar går till ett av de riktigt spektakulära brotten i Sveriges kriminalhistoria, nämligen Norrmalmstorgsdramat för nästan trettio år sedan.

Rånaren, Jan-Erik Olsson, som sköt in sig på Kreditbanken vid Norrmalmstorg i Stockholm, som tog fyra personer som gisslan och krävde förstärkning i form av Clark Olofsson, var säkert en mer eller mindre störd man när händelserna utspelade sig.

Men även om Olsson använde gisslan så som gisslan används, nämligen med hotet om att ta dess liv som utpressningsinstrument mot myndigheterna, så förmådde han aldrig bete sig totalt hänsynslöst mot människorna i sitt våld.

Visst plågade han dem genom att behålla dem i fem dygn och ständigt upprepa hotet mot deras liv. Men när det verkligen gällde förmådde han inte kröka ett hår på gisslans huvud, utan gav sig till sist.

Det intressanta var att även polisen, som efter fem dygns belägring beslöt sig för inbrytning i det kassavalv rånaren förskansat sig i med sina fångar, innerst inne utgick ifrån att denne inte var någon absolut vettlös desperado. Man fick räkna med risken att han var det, men man trodde det inte och agerade därefter.

Jag undrar hur polisen skulle bete sig i motsvarande situation i dag. Sannolikt skulle man utgå från att rånaren inte ett ögonblick skulle dra sig för att offra åtminstone någon i gisslan, och därmed skulle den koncentrera alla krafter på att eliminera våldsverkaren medelst döden.

Frågan man ställer sig lyder givetvis: Vad har hänt under trettio år i det svenska samhället som har resulterat i att antalet gravt personlighetsstörda människor, mest män, har ökat alarmerande med påföljden att även samhällets egen maktutövning har blivit hårdare, mindre försonlig.

Man kan naturligtvis hänvisa till den markant ökade användningen av droger av olika slag, men jag tror inte den förklaringen är på långt när tillräcklig, särskilt som drogerna i sin tur kräver en förklaring.

Jag föreställer mig att det finns flera samverkande krafter, inte bara i det svenska samhället men alarmerande snabbt nu även här, som bidrar till att många ungas förmåga att korrekt ta in världen och finna sin plats i den aldrig utvecklas.

Jag tror att det finns en kombination av utanförskap och övergivenhet i det svenska samhället som vi väl etablerade har stora svårigheter att föreställa oss. Segregationen som i hög grad drabbar invandrare, svårigheterna att hålla samman familjerna, teknikutvecklingen som gynnar det solitära knappandet vid datorn samt försvagningen av samhällssolidariteten har lett till att tiotusentals unga växer upp utan förankring i sina familjer, utan djupare vänkontakter och utan att få fäste i ett samhälle som rustar ned allt från ungdomspsykiatri till tennishallar.

Vad jag tycker mig se är människor som har stannat i sin mentala växt"