Professor Petersson till utvisningsbåset

KOLUMNISTER

Monarki är naturligtvis ett mossigt gammalt statsskick som en demokratiskt sinnad person inte har minsta anledning att försvara.

Monarkin i Sverige anno 2004 är självklart en extrem otidsenlighet, en paradox så pyramidal att man har svårt att hålla sig för skratt:

Ett land som nästan har kanoniserat demokratin som ideal, som begrepp och som måttstock på det mesta håller sig med ett kungahus som för all del saknar politisk makt men som till sitt väsen symboliserar en feodal ordning: somliga föds finare än andra med förtur till pompa, ståt, gräddfiler av alla de slag samt till vattenhålen kring Stureplan i Stockholm.

Än mer humoristisk blir situationen när man blir varse att en stabil majoritet av det svenska folket inte har minsta önskan att ändra på förhållandena. Ehuru majoritetsförhållandena i riksdagen är de motsatta är få enskilda riksdagsmän intresserade av att begå politiskt självmord genom att med kraft driva frågan om införande av republik i Sverige.

Inte ens efter sistlidna turbulenta vecka, då kungens och kungahusets vedersakare i offentligheten har puttrat av vällustig indignation, som vore de tryckkokare på väg att smälla av, har svenska folket låtit sig bekomma.

Det är som om många gillade kungen än mer för att han trots alla sina galoner och epåletter uttrycker sig illa och låter som den dyslektiker han är. Komiskt nog tycks dessutom en mobbningsfaktor ha börjat göra sig gällande bland en del som trätt upp till kungens försvar.

Till saken hör att kungahuset som företeelse inte är ägnat att framkalla avundsjuka eller rivalitet hos folk i allmänhet. Det befinner sig i en verklighetsenklav för sig mot vilken vi inte mäter oss själva och våra framgångar eller uteblivna framgångar. Dess existens betyder varken till eller ifrån för värderingen av det svenska samhällets funktionssätt.

Kungahuset är som en fiktion mitt i vardagen. En fiktion som får bära de nationella symboler majoriteten av Sveriges folk från tid till tid har velat ge den. Då och då ramlar enskilda medlemmar av kungahuset ur fiktionen och visar upp sig i all sin mänskliga blottställdhet.

Det bryr sig kungahusets anhängare inte om. Man har aldrig inbillat sig att det är i kraft av utvalda mänskliga egenskaper eller ens i kraft av kompetens kungen med familj befinner sig där de befinner sig. De är där på grund av en kulturtradition som vilar på deras släkt.

Dagens Nyheter försökte i en ledare rationalisera den upprördhet man kände i anledning av kungens Brunei-uttalande. Det var en upprörande brist på kompetens kungen blottade, menade tidningen.

Jo visst är det alltid bättre när kungar och drottningar är väl lämpade för sitt uppdrag. Men sedan när har det varit ett krav?

Kungar och drottningar samt deras gemåler har varit mycket olika kompetenta för sina uppdrag inte bara i Sverige utan överallt där monarkier etablerats. I det här sammanhanget kan det vara intressant att påminna om att till och med en så allmänt respekterad monark som kung Gustaf VI Adolf får svidande omdömen i Tage Erlanders dagböcker. Kungen betecknas som ständigt sysselsatt med fullkomligt irrelevanta ting.

Som finsk medborgare har jag förhållit mig skäligen likgiltig till det svenska kungahuset. Fast när jag lade handen på hjärtat i samband med den mer eller mindre sinnessvaga abdikeringsdiskussionen fann jag att jag skulle ha svårt att känna igen Sverige om det saknade en mer eller mindre insnöad regent.

I själva sakfrågan, den som gäller kungens uttalande, har jag länge haft lust att ställa frågan:

Är det någon som på allvar begrundat vilken fråga kungen svarade på? Jag har inte hittat frågan återgiven i text men på hörselminne vill jag hävda att reportern undrade hur det var att närma sig diktatorn och att ha med en sådan att göra som ansågs styra med järnhand.

På det svarade kungen. Knackigt och med svårigheter att hitta ord som vanligt. Men i ingen händelse så att någon behövde blåsa till principstrid.

Om det är någon som har gjort sig förtjänt av utvisningsbåset i detta spektakel så är det professor Olof Petersson.

Yrsa Stenius