Stockholms- polisen förlitar sig på turen

KOLUMNISTER

Självklart är vilken polisorganisation som helst betjänt av tur när den står inför uppgiften att ta fast en mördare i allmänhet och en ministermördare i synnerhet.

När man i söndags kväll såg Peder Carlqvists hårt klippta för att inte säga sönderhackade dokumentär om Stockholmspolisens jakt på Anna Lindhs mördare var det dock svårt att låta bli att utbrista:

Nog sjutton var det mer tur än skicklighet att polisen relativt snabbt kunde gripa Mijailo Mijailovic och därtill presentera bevis för dennes skuld som inte lämnade utrymme för tvekan. Så slumpmässigt organiserad verkade polisens spaning i varje fall under de första timmarna efter dådet.

Och det har vi ju lärt oss under sjutton år av gigantisk byktvätt efter en havererad mordutredning att polisens mått och steg under det tidigaste inledningsskedet av en mordspaning oftast är av avgörande betydelse för dess utgång.

När någon slog numret 112 från NK sekunderna efter att Anna Lindh segnat ned svarade larmcentralen bums och en ambulans gick i väg från sin position några kvarter bort. Det tog inte många minuter innan den var på plats.

Om jag förstod söndagens dokumentär rätt gick emellertid ambulanspersonalen inte omedelbart upp till Anna Lindh på plan 1. I stället inväntade man polisen.

Men polisen dröjde. Bland annat därför att den inte automatiskt larmades från SOS alarm. Och när den väl larmades, då svarade inte sambandscentralen! Det tog uppåt två minuter innan någon tog anropet.

Då stod nog Mijalo Mijailovic redan hos frisören i Saléngallerian om han inte var på väg därifrån.

Nå, efter allt vi har fått veta på senare tid om polispatrullernas svårigheter att nå fram till sambandscentralen är detta inget att förvåna sig över. Den brukar inte svara.

När den något segstartade polisen väl var framme vid överfallsplatsen den 10 september gjorde den delvis felaktiga och alltför begränsade avspärrningar. Den gjorde inte klart för sig hur svårt skadad Anna Lindh var, den skickade ut ett absolut felaktigt signalement på den misstänkte.

Polisen verkar inte att ha installerat sig på något effektivt sätt i varuhuset för att vara tillgänglig för alla som hade något att berätta. Kniven som Mijailo Mijailovic hade släppt efter sig i rulltrappan omhändertogs av en varuhuskund och passerade sju olika par händer innan den till sist hamnade där den skulle.

Småningom gav sig ett antal poliser ut att leta efter spår i omgivningarna kring NK. Kepsen hittades. Ett dygn efter att Anna Lindh hade avlidit drabbades någon av snilleblixten att mördaren kunde ha passerat någon av de övervakningskameror i varuhuset som var försedda med videoband.

Och ser man på! Där på bandet vandrar faktiskt Kepsen omkring eller i varje fall en snarlik keps.

Jag vill inte förringa vikten av det inre spaningsarbete länskriminalen gjorde som ledde fram till att namnet Mijailovic blev aktuellt.

Men summerar vi polisens mördarjakt så kan man säga att spanarna kom över två viktiga bevisförmål: kniven och kepsen. Att så skedde var sagolik tur.

Kepsen hade legat så pass länge i sitt sopställ i Saléngallerian att någon borde ha norpat den och därmed förstört det mesta av dess DNA-spår.

Kniven togs om hand av någon som hade vett att ta den i nypan och lägga den på silkespapperet hos en expedit. Så förblev spåren på den intakta.

Tur ska en mordspanare som sagt ha.

Men det säger något om Stockholmspolisens grundorganisation att man i en ända misstänkte Mijailovic men inte vågade ta in honom för regelrätt blodprov för man befarade läckor inom kåren och ny striptease i kvällspressen. I en annan ända av polisen sitter Mijailovic med nyrakat huvud i en piket på väg till psyket. Trots att de som larmat polisen nämner vissa misstankar om att M har med mordet på Anna Lindh att göra görs ingen rutinkoll med spaningsledningen.

Bara mot bakgrund av dessa omständigheter ställer man sig ganska oroade frågor om Stockholmpolisens sätt att arbeta. Lägger man därtill uppgifterna från före påsk om att polisen bara nonchalerade ett larm om grov våldtäkt i Täby så undrar man högt och ljudligt: Vad pågår, polismästare Carin Götbladh?Och ser man på! Där på bandet vandrar faktiskt Kepsen omkring ...

Yrsa Stenius