Lärdomar av känslan inför att skjuta ryssar

KOLUMNISTER

Finlands förre president Mauno Koivisto beskriver i den personligaste av sina fyra memoarböcker, i svensk översättning döpt till "Ung soldat", sina upplevelser som frontsoldat i en fjärrpatrull bakom fiendens linjer i Finlands fortsättningskrig mot Sovjetunionen 1941-44.

Bland mycket annat berättar han om vad han kände inför att skjuta ryssar. Han hade svårt för det, särskilt om de uppenbarade sig en och en, på efterkälken från sina kamrater, kanske sårade, haltande, flyende.

Mauno Koivisto kunde inte skjuta. Han sköt förbi. Med flit fast han visste "att den jag inte skjuter i dag, skjuter mig i morgon".

Han kunde dock inte. För han tänkte en mycket enkel tanke: Den här mannen har säkert i dagar, månader och år bett till Den Högste, bett precis som han själv hade bett, om att hans liv måtte skonas. Därför gick det inte att avlossa det dödande skottet.

Koivisto berättar om en fiendesoldat som träffas och blir liggande mellan de framryckande finska mannarna. Både Koivisto själv och kamraten närmast vet att den liggande ska ges ett nådaskott. Ingendera förmår utan rusar vidare. Senare är deras befäl på väg att stupa för den "skendöde" ryssens kulor.

Kompaniet tog en dag en fånge. När Koivisto visiterar honom finner han i fångens fickor en bunt fotografier på mannens anhöriga. Än i dag minns han hur illa till mods han blev när fången bad att få tillbaka korten som Koivisto otåligt hade slängt.

Koivisto nämner emellertid också att det hände att fångar sköts eller blev misshandlade innan de hade överlämnats och till vederbörliga instanser bokförts. Inte heller finska soldater var änglar.

Mauno Koivistos torra och samtidigt livfullt detaljerade skildring av krigets hantverk och moraliska absurditet - som framträder i märklig relief mot bakgrunden av den bana som så småningom blev hans - dyker upp i mitt minne när jag betraktar de fruktansvärda bilderna på irakiska krigsfångar utsatta för amerikanska och brittiska soldaters exempellösa förnedring.

Krig är förråande. Det är en slutsats som Koivisto själv starkt betonar i sin bok. Ingen människa mår bra av att tvingas ut i krig, påpekar han med adress till svenska intellektuella som beklagar att Per Albin avstod från andra världskriget.

Men uppenbart är att krig fungerar olika förråande beroende på vilka omständigheter det utkämpas under.

Människor besitter potential både till omsorg och grymhet och hinnan mellan förhållningssätten kan vara ytterst tunn, som psykoanalytikern Ludvig Igra skrev i en berömd bok som kom ut häromåret.

Människor som utsätts för press av olika slag tenderar att reagera mycket olika. Vissa sjunker i sina psykiska lager nästan ned till rovdjursnivå. Andra förmår upprätthålla en "integrerande" psykisk position, dvs förmår behålla ett slags medmänsklig insikt. Förmår se att det onda inte är enbart ont, det goda inte enbart gott.

Somliga förmår fatta att även fiender är människor. Som man måste döda när man själv befinner sig i extrem fara, som Koivisto förklarade, men som man annars skonar. Andra utesluter fienden ur allt mänskligt, allt som i minsta grad har likhet med dem själva. Vad som blir det dominerande förhållningssättet är en fråga om politiska traditioner, normer och människosyn i det samhälle man tillhör, den makt man tjänar.

Mot bakgrund både av vad som händer i Irak och har hänt litet varstans i världen, inte minst Vietnam, kan man tryggt påstå att moderna krig tenderar att bli utomordentligt råa och det beror på att de utkämpas av legoknektar som har tagit våldet och vapnen på entreprenad, inte av värnpliktsarméer med människor som lever normala liv i vanliga fall.

Dessa knektar, som är rekryterade från marginaliserade samhällsskikt och skickas ut i anfallskrig långt hemifrån, har säkert dehumanisering av fienden och hjärntvätt som grundkurs i utbildningen.

Bilderna som förskräcker finns inbyggda i det moderna krigets system eller i varje fall i dess förlängning.

Yrsa Stenius