Vi får inte glömma att Hitler hade goda sidor

KOLUMNISTER

Får man skildra Hitler som en människa med alldeles mänskliga egenskaper, egenskaper som rentav kan väcka en viss sympati eller i varje fall en glimt av igenkännande hos oss andra som har vant oss vid att betrakta honom som ett regelrätt monster?

Frågan har aktualiserats av den mångomskrivna tyska filmen "Der Untergang" som hade premiär i sitt hemland förra helgen. Filmen berättar om Tredje rikets sista dagar sedda från bunkern under Rikskansliet i Berlin, i vilken Hitler hade förskansat sig med sina mest närstående medarbetare. Regissören Oliver Hirschbiegel har vinnlagt sig om att återskapa den nära nog absurda atmosfären i dessa underjordiska rum såsom den har skildrats av överlevande och därvid har han och skådespelaren Bruno Ganz också försett Hitler med det lätt förvirrade men otvetydigt mänskliga ansikte denne enligt många vittnen uppvisade.

Filmen bygger bland annat på en bok i samma ämne skriven av den tyska historikern Joachim Fest som väckte stor uppmärksamhet för över trettio år sedan då han publicerade sin enorma monografi över Hitler och Tredje riket som hette kort och gott "Hitler". Redan då introducerade han en avdemoniserad bild av Führern och exakt samma diskussion som utspinner sig i dag om huruvida detta är tillåtet eller inte fördes även den gången under upprörda former.

Personligen tycker jag att svaret på frågan är ganska enkel. Man inte bara får skildra Hitler som den människa han var, motstridig. Man b ö r skildra honom så.

Vi har ingen chans att förstå hur skräckväldet Tredje riket blev till, hur Hitler kunde härska, förvisso med stöd av terror och bajonetter men också med en bred folklig uppslutning i ryggen, om vi inte försöker undersöka vad som gjorde hans mångomvittnade magnetiska utstrålning möjlig.

När vi med femtio år i backspegeln betraktar Hitler på historiska journalfilmer identifierar vi ett skränande monster därför att vi med facit i hand anser honom ha varit ett sådant. Men det var inte så han uppfattades. Hans samtid uppfattade honom som karismatisk. Det var han säkert - på komplexa psykopaters vis.

Alla de medlemmar av den närmare kretsen kring Hitler som överlevde Tredje riket, de som inte tog livet av sig eller dömdes till döden vid krigsansvarighetsrättegången i Nürnberg, vittnade för eftervärlden om vilken kameleontisk människa Hitler var. Han kunde byta skepnad fullkomligt beroende på var han uppträdde och med vem.

Albert Speer var en av de första som beskrev denna omtumlande egenskap hos Hitler. Han förvred huvudet på en genom att kunna vara så otroligt olika från gång till gång, menade Speer, särskilt som han för det mesta var vänlig, artig och förekommande.

Nå, Albert Speer hade behov av bortförklaringar. Han hade verkligen köpt Hitler, trott sig vinna hela världen och saklöst sålt sin själ.

Men även andra som hade arbetat nära Hitler men i mycket underordnad position har närmast häpet vittnat om hur självklart de tyckte om sin Führer. Sekreterarna exempelvis, Christa Schröder och Traudl Jungem, samt adjutanten Nicholas von Below, har utan förbehåll tillstått sin tillgivenhet för en man som alltid behandlade dem väl, kvinnorna dessutom med respekt och snarast blyg omtänksamhet.

Vi ska inte inbilla oss att det onda är enkelt till sitt väsen, att det består av renodlat ont eller att det uppträder "med bjällra runt halsen" som man säger i ett finskt talesätt, alltså ger sig till känna på långt håll. Det onda kan ibland ha ett gott uppsåt, helvetet på jorden har inte sällan sina rötter i utopierna, i drömmen om det goda.

Hitler kom åt att göra så mycket ont därför att han ur djupet av ett paradoxalt självförakt drömde febriga drömmar om det rena, det oskyldiga, det obefläckade och övertygade människor om att det var det goda han talade om.

Självklart hade Hitler goda sidor annars hade han aldrig bemäktigat sig människors känslor och drömmar. Det är viktigt att framhålla i en tid som vår då både George W Bush och Vladimir Putin delar världen i onda och goda och försöker övertyga oss om att de besitter förmågan att på långt håll urskilja vem som är vem.

Yrsa Stenius