Låt psyksjuka få vård – och fängelsestraff

KOLUMNISTER

Nu är det verkligen dags för justitieminister Thomas Bodström att få ändan ur vagnen, och lägga ett förslag om reformerad straffpåföljd för psykiskt störda som begår brott.

Den nuvarande lagstiftningen är så lös i kanterna att inte ens sakkunniga kan förutse var domstolarna kan tänkas hamna i sina beslut om vård eller fängelse. Så får det inte vara i ett rättssamhälle.

Under våren, sommaren och hösten 2004 fick press och allmänhet följa de allt vådligare kringelikrokarna kring Mijailo Mijailovic, och utdömandet av lämplig straffpåföljd för hans brutala mord på Sveriges utrikesminister.

Nu verkar det vara dags för en ny cirkus – med livstidsdomen mot Ulf Olsson.

Lunds tingsrätt får sägas ha fattat ett djärvt beslut. Visserligen ställde professor Sten Levander och chefsöverläkare Marianne Kristensson, delvis olika diagnos på Ulf Olsson. Men ingendera tvekade om att Olsson var allvarligt psykiskt störd när han begick sina brott, att han fortfarande var störd, att han behövde vård.

Ändå blev det fängelse.

Lunds tingsrätt tar uppenbart fasta på Högsta domstolens uttalande i anledning av fallet Mijailovic: Jurister kan kanske inte uttala sig om rättspsykiatrins gränsdragningar, men de är skyldiga att göra en självständig analys av materialet och värdera det till dess juridiska konsekvenser.

Lagman Jan Alvå påpekar att tingsrätten inte har minsta anledning att ifrågasätta psykiatrikernas uppfattningar. Vad rätten måste ta ställning till är om Olssons psykiska ohälsa stod i samband med hans brott.

Professor Levander hävdar att brotten mot Helén Nilsson var direkt föranledda av ett störningsbetingat impulsgenombrott, medan doktor Kristensson menade att så inte var fallet. Olsson handlade, enligt henne, utifrån sin inre värld präglad bland annat av hans fruktansvärda barndom.

Lunds tingsrätt summerar allt doktorerna har sagt och fastslår att Olsson brottas med grava problem. Men rätten finner att ingendera doktorn har visat att dessa problem berövade Olsson kontrollen över vad han gjorde – i lagens mening

Låt gå för att Levander har rätt i att själva bortrövandet av Helén och våldtäkten på henne kan ha varit ett impulsgenombrott. Men, säger tingsrätten, mordet på Helén, som skedde flera dagar efter våldtäkten, var snarast en produkt av ”eftertankens kranka blekhet”. Olsson funderade på vad han skulle göra med barnet som skulle vittna en dag och slog till sist ihjäl det med övervåld.

Handlingen var så planerad och rationell att Ulf Olsson inte kan omfattas av lagens fängelseförbud.

Tingsrättens dom är juridiskt konsekvent. Men den är hård, mycket hård.

Ulf Olsson behöver vård, först och främst vård. En ny lag måste stiftas så att psykiskt sjuka som begår brott – men är tillräkneliga – får både fängelse och vård, inte antingen det ena eller det andra.

Yrsa Stenius