Valrörelsen har startat – men ett halvår för tidigt

KOLUMNISTER

Ännu återstår nästan ett och halvt år till nästa riksdagsval.

Visste man inte det utan litade till stämningarna som går att pejla i den politiska debatten kunde man tro att valet äger rum redan i höst.

Opinionsmätningarna, företrädesvis beställda av olika medier, avlöser varandra och deras gastkramande resultat slås upp stort: Socialdemokraterna faller tillbaka, moderaterna går om, Göran Perssons impopularitet kan sänka hans parti, Reinfeldt är den store vinnaren, Feministiskt initiativ har stöd av sju procent i väljarkåren.

Egentligen startade valrörelsen redan förra sommaren när mer än hälften av den pågående mandatperioden ännu återstod. Bildandet av den borgerliga alliansen ute i det gröna hos Maud Olofsson fick stort medialt genomslag en dag då solen råkade skina och det övriga nyhetsflödet hade sinat.

Redan då undrade jag i mitt stilla sinne om inte den ivriga partiledarkvartetten var ute en liten smula för tidigt. Att rycka vid mitten av ett långlopp är alltid förenat med risker. Det vet var och en som ens är måttligt intresserad av idrott.

Allt nog, medierna hakade på som medier plägar göra. I deras dramaturgi är ett maktskifte en bättre historia än att regeringen sitter kvar, särskilt som s-regeringen har suttit väldigt länge och inte direkt bländar med sin fräschör. Därtill fanns den eviga historien om Gudrun Schyman, som ständigt går sina egensinniga, för att inte säga egocentriska politiska vägar, att göra så mycket fartfylld journalistik som möjligt av.

Så kom det sig att de feministiska fundamentalisterna kände sig pressade av medierna att redan nu träda fram på arenan i någon form av identifierbar organisation. Feministiskt initiativ, Fi, såg dagens ljus och det är inte tu tal om att nedkomsten ägde rum för tidigt. Man hade för litet att presentera och inleder man sin politiska bana med en anti-klimax sjutton månader före ett val får man lägga på rätt många kol för att nå den rätta klimaxen längre fram.

Emellertid, som läget ser ut just nu är frestelsen stor för den borgerliga alliansen att ta ut segern i förskott. Socialdemokraternas uppförsbacke ser ut att aldrig ta slut - den negativa publiciteten har varit kompakt ända sedan tsunamin - och det nya feministinitiativet kommer med stor sannolikhet att gröpa hål i vänsterns och miljöpartiets väljarunderstöd.

Självklart ska jag inte göra om Marita Ulvskogs misstag och ådra mig kollegernas hån genom att skylla s motvind på medierna. Skulle medierna ha det enorma inflytande som det politiska etablissemanget inbillar sig borde socialdemokraterna inte ha några väljare alls i opinionsundersökningarna. Så undermålig är dess medieprofil för ögonblicket.

Likväl segar sig Göran Persson ännu i varenda mätning över trettio procent, vilket måste bero på att väljarna inte tar medierna på fullt allvar. Kritiken av regeringen har i vissa sakfrågor varit befogad - i varje fall är diskussionen både om skattepolitiken och sysselsättningen en viktig diskussion - men den eviga kanonaden av smått och stort klander kan faktiskt fungera kontraproduktivt bland väljarna, dvs de börjar sympatisera med dem som får stryk jämt.

De stora tidningarnas ledarsidor är i allmänhet oläsbara det sista halvåret före ett val. Det gäller inte bara de stora borgerliga drakarna som jag personligen inte sympatiserar med även om jag kan uppskatta enskilda skribenter på dessa sidor. Även ledarsidor som man i princip gillar blir ofta tröttsamma och förutsägbara när den politiska kampen hårdnar därför argumenten förgrovas - så var det helt säkert även under min tid som ledarskribent.

Likväl finner jag att åtminstone Dagens Nyheter är outhärdligt hårt ute väl tidigt.

Jag blir inte provocerad av kritik mot en regering vars insatser i många avseenden tål att kritiseras. Men jag blir illa till mods av att såväl Anders Isaksson - som är en av de mest pålästa, välskrivande och bildade skribenterna i svensk press - och Peter Wolodarski - om vilken inte samma kan sägas - konsekvent väljer föraktet som samtalston när de diskuterar dagens mäktiga regeringsparti. Dessa båda herrar präglar den anrika ledarsidan rätt starkt.

Förakt stöter bort dem som inte delar föraktet. Och ledarsidor kan man givetvis hoppa över fast det känns väl tidigt sjutton månader före valet.

Yrsa Stenius