Dagens namn: Henrietta, Henrika
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Vi väljare ska passa oss för att sätta oss över politikerna

   Vem är hon egentligen, integrationsminister Barbro Holmberg?

Frågan ställdes i förra veckan i en artikel på Aftonbladets kultursida av hennes vän och kompanjon Maria Wallin.

En gång, för inte så länge sedan, var de båda kamraterna djupt engagerade i svaga och utsatta människors öden i detta land. Tillsammans startade de tidskriften Socialpolitik och delade ljuvt och lett såväl grundläggande värderingar som mödosamt arbete, rättvisa och humanitet till fromma.

 

I dag känner Maria inte riktigt igen sin vän i statsrådet Barbro Holmberg. Statsrådet, som inte låter sig bevekas av unga människors skriande nöd, vars byråkratprosa klingar tondöv och avvisande i kammarens debatt om asyl åt de apatiska flyktingbarnen, verkar ha mycket litet gemensamt med vännen som bar samma namn och samma anletsdrag.

 

Vad kan ha hänt, undrar den forna kamraten och formulerar själv några svar.

 

Det måste vara något fel på Barbros karaktär antyder Maria. Vännen måste ha blivit förblindad av framgången, korrumperad av makten, eller dompterad av magister Persson så att hon inte längre har någon egen vilja utan gör som hon blir tillsagd.

Barbro Holmberg är förvisso inte den enda minister som har skiftat politiskt idiom och reviderat sin idéburna kurs under resan från "outsider"-positionen som kritisk opinionsbildare till "insider", dvs maktutövare med ansvar inte bara för det egna politikområdets principiella linjer utan också för beslutens funktion i praktiken som delar av en ofta komplicerad politisk helhet.

 

I stort sett alla gör det, alla som anträder och fullbordar denna resa. Jag kunde nämna hur många exempel som helst från Vaclav Havel i Tjeckien över Claes Andersson och Erkki Tuomioja i Finland till Anna Lindh och hela raden av gamla SSU-ordförande som blivit statsråd i Sverige.

Jag tror inte att det är något fel på en Barbro Holmbergs eller en Vaclav Havels eller på någon av de andra uppräknades karaktär. Problemet vi kämpar med, att människors politiska perspektiv förändras när deras position i samhället förändras, är inte personligt utan strukturellt. Det är samhällets organisation som gör att en minister varseblir och tvingas ta hänsyn till många praktiska och principiella dilemman inför viktiga beslut som vi väljare längre ute i maktens periferi kanske inte uppfattar, för vår position är bekvämare.

Det är lättare att tycka rätt och vara för allt gott när inget annat avkrävs oss än åsikter. Det är svårare när man måste besinna varje samhällelig konsekvens av ett beslut, väga önskade mot oönskade följder mot varandra.

Det är självklart viktigt att vi som tar till orda offentligt är tydliga och raka när vi uttalar oss i principiellt viktiga frågor. Vi ska säga vad vi anser utan att låta oss nedslås av alla pragmatiska om och men som anmäler sig vid lösningen av intrikata politiska problem. Det är ju vår oförfalskade uppfattning om det som engagerar oss som de politiska makthavarna ska beakta när de i en demokrati ska ta ut sin principiella kurs.

 

Men vi ska akta oss för att bli moraliskt förmätna, att sätta oss på högre hästar än politikerna som ska lösa alla dilemman, som inte kan nöja sig med att sjunga med änglarna utan måste hitta utvägar ur låsta situationer. I smått och i stort.

 

För att ännu kommentera själva sakfrågan - de apatiska flyktingbarnens öde - så måste Barbro Holmberg och regeringen nu lösa sitt hopplösa dilemma.

Amnesti förefaller mig vara en helt principvidrig idé. Däremot vore det en möjlighet att ta skeden i vacker hand, pröva bland annat de sjuka barnens fall ett och ett och bevilja dem asyl på basen av att de har varit mycket länge i landet och absolut far illa av att skickas tillbaka dit därifrån de kommer.

 

Att barnens illamående till vissa delar åtminstone är framprovocerat av den utdragna asylprocessen, som inte utnyttjas till barnens bästa av deras föräldrar, är förstås besvärande men går att bortse ifrån.

 

Ifall den nya asyllagstiftningen kortar asylprocessen så att ingen kan bli kvar i landet utan asyl, genom ständiga överklaganden, kan man införa ett "sopa rent" rörande gamla fall, som säger att alla som vistats i landet mer än si och så många år får rätt att stanna - oberoende av om de ligger ner eller inte.

Yrsa Stenius
Senaste TV-klippen

Yrsa Stenius

Visa fler

Nyheter

Visa fler
Om Aftonbladet