Tumma inte på nådens väsen i svensk lagstiftning

KOLUMNISTER

"Nåden har ingen lag", konstaterar ledamoten av Svenska Akademien Torgny Lindgren i sin märkliga roman "Dorés bibel".

Därmed har författaren inte fällt någon kommentar till justitieminister Thomas Bodströms planer på att reformera det svenska nådeinstitutet. Men han kunde ha gjort det om det inte vore för att "Dorés bibel" gick i tryck långt innan det nya förslaget om benådningsförfarande blev känt.

Nåd är ingenting en människa kan kräva, inget man har rätt till, inget man kan förhandla om och absolut inte något att driva rättsprocess omkring. Nåd är en gåva. Något man kan få av någon som har makten att bestraffa och förlåta.

Nåd kan man få av Gud om man tror på honom - och han tror på en, får man väl tillägga. Nåd brukar man också kunna få av en annan överhet - en makt utanför rättssystemet som upphäver eller lindrar ett straff man enligt lagens regler har gjort sig förtjänt av när man har begått brott.

Så är det alltså om vi använder begreppet nåd i dess korrekta betydelse.

Det är mot den bakgrunden som just regeringen i Sverige har haft rätten att benåda företrädesvis livstidsdömda fångar, inte någon instans inom domstolsväsendet. Det är också därför som nådebesluten inte har motiverats.

Vare sig man har fått avslag eller beviljats nåd ska ingen möjlighet finnas att tolka in prejudikat i beslutet, prejudikat som sedan i konsekvensens namn måste följas. Nåden utgår från mänskliga hänsyn som benådaren motiverar bara för sig själv.

Detta är nådens väsen och det tycker jag inte vi ska tumma på i svensk lagstiftning, i svensk rättsfilosofi.

Däremot finns det säkert all anledning att reformera delar av det svenska straffsystemet särskilt de stränga straffens praktiska utformning. Är det vettigt med livstidsstraff som alla vet inte är livstidsstraff i praktiken? Kunde inte ett långt men tidsbestämt fängelsestraff vara både rättssäkrare och rakare än de livstidsstraff som i dag utdöms för mycket grova brott men som rutinmässigt omvandlas till något annat fast ingen riktigt vet när och hittills inte heller varför?

Emellertid, behåller man livstidsstraffen till den form och det innehåll som gäller i dag (de utdöms för uppsåtliga och hänsynslösa brott mot liv samt brott mot rikets säkerhet och tidsbestäms efter att 10-15 år är avtjänade) är det säkert klokt att överföra tidsbestämningsproceduren till domstolsväsendet.

I verkligheten är det ju länge sedan regeringen har sysslat med benådning i ordets ursprungliga betydelse när den har behandlat de livstidsdömdas ansökningar om tidsbestämning av straffet.

Nåden finns ju till för undantagsfallen, de fall där omständigheterna kring brott och straff bryter sig ur juridikens ramar och där humaniteten kräver att få ett ord med i laget. Något sådant är det ju inte frågan om när möjligheten att ansöka om förändring i det utdömda straffet finns förutsatt i själva domen och är en del av påföljdssystemets rutin.

Allra helst som regeringen, när den behandlar nådeansökningarna, håller sig till väl inarbetad om än inofficiell juridisk praxis och sällan har att grubbla över extraordinära medmänskliga situationer.

Sålunda finner jag att tanken bakom justitieminister Bodströms förslag att föra strafflindrings- och tidsbestämningsbesluten från regeringen till rättsväsendet är god. Bara proceduren inte kallas för nåd utan för något annat, något som är hämtat ur den juridiska begreppsvärlden, inte den humanistiska.

Det bästa vore emellertid att tidsbestämma så många straff som möjligt från första början och spara livstid till enbart de ytterst få och ytterst farliga brottsförövare som man verkligen har för avsikt att låsa in för nära nog en livstid.

Om och när dessa behöver benådas, endera för att de har blivit gamla och sjuka eller för att sådant inträffar i deras eget eller närståendes liv som kan motivera att de släpps fria, då kan någon särskild, enväldig instans ha befogenheten att fatta det beslutet utan någon föregående process.

Det kan vara regeringen, som enligt Bodströms förslag ska ha kvar en rätt att fatta extraordinära frigivningsbeslut. Men det kunde också vara någon hög ämbetsman.

Yrsa Stenius