Både Monica och Jussi sjöng med nakna hjärtan

KOLUMNISTER

Få artister uppnår någonsin en så bred, djup och oavvislig folkkärlek som Monica Zetterlund gjorde redan i unga år. Ännu färre förmår, såsom Monica Zetterlund, behålla denna kärlek karriären igenom, ja rentav bortom karriären, bortom tunga år av tystnad tills döden nu har återuppväckt hennes sång i våra hjärtan.

Också jag har förtrollats av sommarnatten i Stockholm, hört dess ton och skälvt under en spirande förälskelses skygga kyssar. Det skedde utifrån en klang i Monica Zetterlunds röst, i en takt i hennes mjuka, rytmsäkra musikalitet. Det skedde långt innan jag hade besökt Stockholm en sommar. Det skedde innan jag hade mött kärleken.

Hon liknade en av mina kusiner, som jag tyckte mycket om och som gick bort tidigt. Det bidrog kanske till den sympati jag kände för Monica Zetterlund som person utan att någonsin ha träffat henne. Men framför allt berörde hon mig på ett sällsamt sätt inte bara som sångare utan som artist alla kategorier. Till och med när hon spelade burlesk komedi, vilket hon gjorde med humor och stil, fanns något i hennes väsen som vädjade allvarsamt till mitt hjärta.

Var det den personliga äktheten måhända - något som också var hudlöshet? Eller var det ljuset, juninattens vemodiga ljus kring hennes väsen, kring hennes skönhet? Något hon rörde vid bortom lust och glädje hos oss alla som gjorde en smula ont?

Monica Zetterlund visste om att hennes enorma publik älskade henne. Den kärleken bar henne till comeback efter comeback sedan hon hade lagt återkommande djupdykningar i sitt personliga liv bakom sig. Men den kärleken var säkerligen också tung att bära eftersom hon måste ha upplevt den som ständigt växande förväntningar.

Det är ingen hemlighet att Monica Zetterlund hela livet ut kämpade med en rampfeber och prestationsångest som var nära nog invalidiserande. Under ytan på sin ovanliga begåvning, sin ambitiösa förkovran och sin gedigna scenerfarenhet förblev Monica Zetterlund djupt personligt osäker.

Jag tillåter mig att tro att denna marterande osäkerhet var baksidan av en sällsynt resurs artisten förfogade över: den personliga närvaron i prestationen, i det skapande ögonblicket.

Monica Zetterlund fanns med hela sitt väsen i varje ton hon sjöng, lät känslor, erfarenheter, personlighet ta gestalt i musiken hon producerade och gav sig hän. Hon vände ut och in på sig i sin konst.

Zetterlund lyckades aldrig tillägna sig rollen som Stor Artist. Hon var inte tillräckligt narcissistisk för att börja betrakta sig själv i den inramningen. Hon stod där i alla år med sitt nakna hjärta öppet och tillgängligt i allt hon gjorde.

Hon åstadkom stor konst och upplevde säkert många ögonblick av svindlande triumf då allt gick vägen. Men säkert hemsöktes hon också av stunder då allt var utmattning och skräck under växande förväntningars hets, personligt blottställd som hon var i avsaknad av en självbild som hade motsvarat hennes berömmelse.

Vi vet att Monica Zetterlund periodvis kämpade med grava alkoholproblem.

Mina tankar går, inte alltför osökt vill jag mena, till en annan brett älskad svensk sångartist, nämligen Jussi Björling.

Jussi Björling hade i motsats till Monica Zetterlund den mest kvalificerade sångutbildning man kan begära med sig i karriären, men i övrigt hade han i stort sett ingenting - hårt exploaterat underbarn som han var sedan fyra års ålder.

Jussi Björling var inte osäker om sin sångkonst men han var en hudlös och sårbar människa. Också Jussi Björling sjöng med naket hjärta, intensivt känslomässigt närvarande. Inte heller Jussi Björling förmådde någonsin krypa in i någon stor offentlig roll som han hade kunnat vila i, både före och i sin prestation, utan våndades år för år allt mer för "nästa gång" då han inför en andäktigt lyssnande publik skulle bekräfta att han var just den han var.

Jussi Björling lade en hel värld för sina fötter med sin oförlikneliga sång. Men i ordalag som påminner om Monica Zetterlunds "jag är en vanlig flicka från Hagfors" påpekade han ofta att "jag är en enkel man".

Jussi Björling drack i perioder kopiöst och dog ung. Sådant är kärlekens pris.

Yrsa Stenius