Utan förtroende för domarna är vi snart vilse i rättssystemet

KOLUMNISTER

Min första reaktion vid nyheten om att justitierådet Leif Thorsson har erkänt sig skyldig till att ha köpt sex av en ung manlig kriminell är snudd på medlidsam:

Vilken ensamhet och nöd måste inte ha hemsökt en man som denne, då han dels har förfallit till att göra något en person i hans ställning inte gör under några som helst omständigheter, dels har tagit alla risker som låg i eventuell upptäckt.

Leif Thorsson bör ha vetat att inte bara hans domarkarriär skulle vara över i samma ögonblick någon utomstående fick nys om vad han hade gjort. Därtill skulle han dra skam och nesa både över sig själv och Högsta domstolen och dessutom tillfoga svenskt rättsväsende skada.

Ändå tillät han sig det han tillät sig, trodde att han kunde göra det och inbillade sig att hans hemlighet vilade trygg hos en tjugoårig gymnasist som redan hade beträtt brottets bana. Ett femtionioårigt justitieråd som har stått öga mot öga med det där klientelet i ett helt liv vet bättre.

Alltså måste han ha handlat i desperation. Eller också är det något i hans bevekelsegrunder eller handlingssätt som vi ännu inte känner till.

Plötsligt slår mig emellertid en annan tanke. Kan det vara så att Leif Thorsson inte fullt ut insåg konsekvenserna av sitt handlande? Har ämbetsmannahedern inom domarkåren luckrats upp så att inte ens justitieråden längre bär dess moraliska imperativ i ryggmärgen: Gör dig aldrig skyldig till något som kan kasta minsta skugga över din ärlighet och oväld?

Rent generellt är det länge sedan svenskt rättsväsende stod höjt över varje tvivel om sin kompetens och villkorslösa redbarhet.

Vill man kan man gå tillbaka ända till Geijer-affären för trettio år sedan för att visa att kraven på stringens i både det personliga och yrkesmässiga uppträdandet stundom tunnas ut hos dem som verkar i den svenska rättsapparaten.

Därefter har incidenterna kanske mer handlat om självsvåld och nonchalans än om norm- och lagöverträdelser. Som tre exempel bland många kan jag nämna utredningen av mordet på Olof Palme, åtskilliga inslag i det snurriga fallet med de båda styckmordsåtalade läkarna och hovrättsdomen mot Mijailo Mijailovic.

Tillsammans tyder de på att det finns brister i rättsapparatens inre beteendekultur. Lite godtycke anser man sig kunna kosta på sig. Ändamål får helga medel. Respekten för regler är inget värde i sig utan en avvägningsfråga.

När man ställer sig frågan hur en domare i Högsta domstolen över huvud taget har kommit på tanken att begå en lagöverträdelse av det slag Leif Thorsson har gjort och dessutom fortsatt att döma i mål avseende likartade brott, finner man kanske ett svar i bakgrundsteckningen ovan:

Kulturen inom rättsväsendet håller inte alltid emot de domare som frestas att bryta mot oväldens uppförandekoder. Plötsligt går någon hur långt som helst.

En fråga jag inte kan låta bli att ställa mig är om den misstänksamhet och ovilja socialdemokratin av hävd har givit uttryck för mot jurister, domare och lagvrängare har lett till att domstolsväsendet har för klent utbildat folk?

För den svenska allmänheten torde det fram till de senaste dagarna ha tett sig som en absurd idé att en av landets arton högsta jurister begår ett så simpelt brott som Thorssons.

Naturligtvis begriper de flesta att alla justitieråd inte ska dras över en kam, att det normala är att Högsta domstolens ledamöter sköter sina uppdrag klanderfritt alla kategorier.

Men när en domare har våldfört sig på människors förtroende för den högsta rättsskipningens rättrådighet så stänker misstron inte bara över kollegerna i HD utan över de rättsvårdande myndigheterna i sin helhet.

Rättsskipningen i ett rättssamhälle följer förvisso lagar och regler. Men utan förtroende, för att de som tillämpar dessa bestämmelser är anständiga människor som håller sig inom de råmärken för det godtagbara som de stipulerar för andra, är vi vilse i rättssystemet.

Till förtroendets väsen hör att det är svårt att återupprätta när det väl har gått förlorat. Förtroende förloras inte sällan en gång för alla. Låt oss hoppas att så inte är fallet med HD. Men det inträffade är allvarligt.

Yrsa Stenius