Mijailovic har fått mitt blod att koka

KOLUMNISTER

På hösten 1988 bevakade jag min första rättegång för Aftonbladet. Det var vid tingsrätten i Umeå där Juha Valjakkala och hans flickvän stod åtalade för de vanvettiga morden på kyrkogården i Åmsele.

Sedan dess har jag bevistat så många rättegångar att jag inte längre förmår hålla räkning på dem. I stort sett alla de senaste decenniernas namnkunniga mördare och misstänkta har jag studerat på nära håll i Sveriges rättssalar.

Egendomligt nog är det rätt få som har väckt starka känslor hos mig. Oftare har jag varit mer förbryllad och förundrad än direkt upprörd när jag har betraktat människorna som haft andras liv på sitt samvete. Oftast har de varit så illa tilltygade av livet själva. Lite synd har jag tyckt om dem - trots allt.

Ett undantag i detta hänseende är Anna Lindhs mördare Mijailo Mijailovic. Hans uppträdande i rättssalen provocerade mig, fick mitt blod, om inte att koka så sjuda rejält.

Detta var avgjort orättvist. Om någon illgärningsman själv har råkat ut för onda öden så är det Mijailo Mijailovic. Hans uppväxt kan närmast beskrivas som förfärlig, hans familj hade och har grava psykiska problem och själv mådde han lindrigt sagt uruselt och hade gjort det en längre tid.

Ändå hade jag svårt att tycka synd om honom en enda sekund, att inte ilskna till när jag iakttog hans uttryckslösa ansikte, hans hopsjunkna gestalt medan jag lyssnade till hans monotona ljugande.

Anledningen var den att han så flagrant spelade dubbelt, vädjade till misskund i kraft av sin eländiga psykiska status samtidigt som beräkning och taktik lyste igenom såväl hans tystnader som hans tal.

När jag inte trodde på den teater Mijailovic uppförde i de olika domstolar vid vilka hans mål prövades började jag hysa misstankar även mot det motiv som föreburits, nämligen Mijailovics personlighetsstörning som alstrat utanförskap och hat, inte minst mot kvinnor.

Jag började känna mig mer och mer övertygad om att regelrätta politiska motiv låg bakom mordet på utrikesministern. Inte så att Mijailovic genomförde något planerat politiskt attentat, för det vet vi att han inte gjorde, men så att han faktiskt på ett diffust sätt var ute efter Anna Lindh av skäl som hade med hennes ställningstaganden i kriget på Balkan att göra.

Anledningen till att jag började tro detta var målmedvetenheten och brutaliteten med vilken Mijailovic högg ihjäl sitt offer, något som jag satte i samband med den nationalistiska atmo-sfären i det serbiska hemmet i vilket han växte upp.

Sedan jag nu har läst journalisten Edvard Unsgaards nyutkomna bok "Mijailovic - berättelsen om en mördare" blir jag nog tvungen att ändra uppfattning igen. Politik saknade inte helt betydelse vid mordet på Anna Lindh men Unsgaard lyckas enligt min mening visa att sådana motiv spelade en underordnad och indirekt roll vid förloppet. Det viktiga enligt Unsgaard var att Anna Lindh var en framträdande person i svensk offentlighet, att hon var karismatisk och berömd, att det skulle bli någonting "stort" av att han dödade henne. Hennes politiska uppfattningar fäste sig Mijailovic inte så mycket vid - däremot var hennes position viktig. Det var inte privatpersonen Anna Lindh som Mijailovic dödade utan utrikesministern.

Edvard Unsgaard har skrivit en lite egendomlig men ändå intressant bok om mordet på Anna Lindh. Han rekapitulerar förloppet som en allvetande författare som vet vad som tänks och sägs i slutna rum under utredningens gång.

Edvard Unsgaard tecknar en mycket utförlig bild av pojken Mijailo och den personlighetsstörning denne begåvade enstöring efter hand utvecklar. Nästan chockerande blir den överensstämmelse Unsgaard får fram mellan Mijailovic och dennes beteendemönster å ena sidan och den gärningsmannaprofil polisen tog fram å den andra, långt innan Mijailovic ens var misstänkt.

Mijailovic är på alla punkter den typiske minister- eller kändismördaren. Han är mördaren som inte primärt är ute efter att röja någon ur vägen utan som vill kommunicera något om sig själv med sitt uppseendeväckande mord.

Vad Mijailovic ville kommunicera var säkert ett komplext och svårgenomträngligt budskap. Ett budskap värkande av raseri och vanmakt:

Här! Se här vad jag kan åstadkomma! Mig ska ni sent glömma!

Yrsa Stenius