Tillvaron gör oss "korrumperade"

KOLUMNISTER

Varför är så många av dem som i kristen tro framställs som moraliska förebilder ensamma människor?

Jesus själv vandrade ensam, släppte endast Gud inpå livet. Så säger läran, oberoende av vad Dan Brown har kokat ihop i "Da Vinci-koden". Kyrkofadern Augustinus, kristendomens stora moralfilosof, levde ensam liksom Franciskus av Assisi, Sankta Clara och Johannes av Korset, bara för att nämna några exempel.

Martin Luther är naturligtvis det stora undantaget bland kristna läromästare. Han hade inte bara hustru och åtta barn utan också ett bullrande umgängesliv på krogen. Likväl är det inte ovanligt bland lutherska bekännare, som ägnar livet åt att utforska kristendomens innersta moraliska budskap, att de avstår från intima relationer.

En sådan var exempelvis Margit Sahlin, en av de tre kvinnor som först vigdes till präster i Sverige.

En sådan var i allra högsta grad Dag Hammarskjöld, FN:s andre generalsekreterare, som i yttre bemärkelse framlevde sina dagar i stora händelsers stundom stormiga centrum, praktiskt taget omringad av människor och medier från morgon till kväll. Likväl var han en av de ensammaste män som vandrat på denna jord, på djupet onåbar för de flesta i sin omgivning, oberörbar i alla bemärkelser:

I sin mors och eventuella barnsköterskors knä satt Dag Hammarskjöld naturligtvis som liten. I övrigt kände han av egen erfarenhet knappast till någon annan fysisk beröring än handslaget. Han var djupt fäst vid modern. I övrigt älskade han ingen. Varken kvinnor eller män fast det efter Hammarskjölds död gjordes gällande att han var homosexuell och att detta betingade hans ensamhet.

Dag Hammarskjöld var både jurist och nationalekonom till utbildningen. Han besatt med andra ord handfasta kunskaper om samhällets centrala funktioner och med dem som verktyg gjorde han en svindlande ämbetsmannakarriär.

Vad ingen visste förrän Hammarskjölds dagbok "Vägmärken" publicerades postumt var, att denne under sin sakorienterade rationella yta inte bara var en troende kristen utan också en intensiv, stundtals förtvivlad sökare av Vägen, Sanningen och Livet.

Det intressanta med Dag Hammarskjöld är att han i sitt värv, först som ämbetsman i Sverige men främst som generalsekreterare i FN lyckades "gifta ihop" de båda sidorna i sin personlighet: den juridiskt/ekonomiskt skolade och den troende, existentiellt sökande.

Han behärskade FN:s regelverk på sina fem fingrar, visste som jurist hur man tolkar regler för sina syften samtidigt som han skapade sina syften, sina mål och sin mening i intensiv dialog med den Gud som hade tagit honom i anspråk.

Mot slutet av sin bana i FN, året innan flygolyckan i Ndola tog hans liv, var Dag Hammarskjöld starkt ifrågasatt som generalsekreterare framför allt av stormakterna. Men ingen som efteråt utvärderat Hammarskjölds insatser har någonsin tvivlat på att denne var en man som följde sitt samvete, som aldrig tog order av någon och som inte heller underordnade sig regler som stred mot hans "visshet" om vad som var rätt. Därav den djupa respekt som hela världen förknippar med Hammarskjölds namn.

När jag tänker på Dag Hammarskjöld kan jag känna en viss beklämning över det ohyggligt ensamma liv som blev hans. Han levde utarmad på så mycket av det som för de flesta av oss gör livet värt att leva. Han levde nästan utan allt som ger livet dess smak av liv. Han levde säkert starka känslor men kommunicerade bara genom sitt intellekt.

Frågan som emellertid intresserar mig lyder: Är kanske ensamhet en förutsättning för att äga en sådan total integritet som Dag Hammarskjöld ägde? Är det så att "livet" med förälskelse, kärlek, vardagsansvar, familj, kompromisser, anpassning och allt vad som hör den vanliga tillvaron till "korrumperar" oss? Vi lär oss att förhålla oss relativt till mycket för det måste vi i ett socialt samliv.

Bara den som står ensam med sin Gud har inget alls att förlora på det absolut omutliga samvetets altare?

Yrsa Stenius