En radioklassiker har gått i graven

KOLUMNISTER

Så gick den då i graven vid årsskiftet, den klassiska önskekonserten i Sveriges Radios P 2, som traditionellt sändes på lördagsmorgnarna mellan klockan nio och elva.

Jag tillhör den av allt att döma alltför ringa skara lyssnare som sörjer djupt. Sedan framlidne Thord Carlsson för sisådär tio år sedan lämnade "Ring så spelar vi", som han i smyg förvandlade till ett kulturprogram, har jag ägnat hela lördagens morgon och förmiddag åt P 2 där "Önskekonserten" och "Operadags" bildade en i många bemärkelser harmonisk helhet.

Hela veckoslutet kom faktiskt att präglas av upptakten: Niklas Lindblads, alternativt Martin Holms behagliga röster som lågmält guidade en i den klassiska musikens värld, de ofta djupt musikaliskt bildade önskarna som för oss andra lyssnare kom att introducera musik som vi knappast hade kommit i kontakt med dem förutan, och sist men inte minst de rikt varierade önskemålen som klingade ut i lördagens frid och öppnade helgens dörr för stressade sinnen.

I populärmusikens förlovade land, Sverige, kunde detta naturligtvis inte pågå i all evighet. Hela P 2, som var vikt för konstmusiken samt nyhets- och aktualitetssändningar på minoritetsspråken, kom att bli en alltför exklusiv kanal med få lyssnare. Alltså bestämde sig radioledningen för att stuva om i programtablån.

Ett tag gick rykten om att hela kanalen skulle försvinna, men endera var ryktet överdrivet eller också ändrade sig höga vederbörande.

Minoritetsspråken behöver en kanal och litet klassisk musik fick väl den skattefinansierade public service-institutionen kosta på sig. Sverige har dock traditioner på det området, låt vara att kompositörer som Hugo Alfvén och Sven-David Sandström inte kan mäta sig med Per Gessle och att Birgit Nilsson står sig slätt mot Lena Ph.

Så P 2 fick vara kvar men önskekonserten tog man i handlingskraftens namn bort - till att börja med. Protesterna har naturligtvis inte låtit vänta på sig. För även om önskekonserten i bred jämförelse var ett smalt program var det väl etablerat och populärt i sin genre. Många kände sig berövade något omistligt.

Protesterna har radioledningen bemött genom att för alla och envar klargöra att det i själva verket blir mer klassisk önskemusik i P 2 i fortsättningen, inte mindre. Nu blir det i själva verket klassisk önskemusik varje dag.

Jo, varje vardag mellan klockan nio och tio på morgonen ska lyssnarna få önska och lyssna till sina och andras favoriter.

Det beslutet måste rimligen betyda att P 2:s lyssnarskara ytterligare krymper när den klassiska önskemusiken spelas. Säkert har kärnlyssnarna även hittills bestått av pensionärer men nog har vi varit några stycken klassiska entusiaster som fortfarande befinner oss i arbetslivet och som inte har en chans att lyssna mellan nio och tio på vardagsmorgnarna.

Till saken hör också att den klassiska musiken till sitt väsen kräver tid och en rofylld atmosfär att ljuda i. Jag tror att tiden mellan nio och tio på vardagsmorgonen är den sämsta tänkbara även för dem som rent praktiskt kunde vara i tillfälle att lyssna. Önskemusik till förmiddagskaffet vore i så fall bättre. Dessutom är fem gånger en timme önskemusik i veckan bara matematiskt ett bättre alternativ än en gång två timmar. Konstmusiken kräver mental förflyttningstid, in och ut. Därför är ett långt program bättre än många korta.

Naturligtvis har vårt land skådat större katastrofer än önskekonsertens nedläggning. Och självklart måste en radioledning få rucka på programtablåer och invanda rutiner.

Men ändå är jag litet upprörd över den fullkomligt onödiga likvideringen av ett radioprogram som utgjorde samlingspunkt för en skara människor som faktiskt bär upp och till nya lyssnare vidarebefordrar ett kulturellt världsarv.

Att vidmakthålla sådana program måste väl ändå vara en public service-institutions uppgift, inte att slå dessa sannolikt äldre och traditionsbundna lyssnare i huvudet med argumentet att de är för få och för konservativa.

Sådant påminner starkt om förakt för minoriteter, vilket är en underavdelning till föraktet för svaghet.

Yrsa Stenius