Han fick hjälp med allt - utom att dö

KOLUMNISTER

Joakim Alpgård dog, 35 år gammal, genom assisterat självmord på en klinik i Schweiz. Sex års kamp för att finna mening i ett liv fjättrat vid en respirator mynnade ut i ett bestämt och oeftergivligt "nej".

Joakim ville inte mer. Dag efter dag, år efter år hade han mobiliserat all den avsevärda livskraft han förfogade över i sin totalförlamade kropp - endast ögonen och läpparna kunde han röra sedan han hade brutit nacken i en trafikolycka - och han hade intalat sig att tro på morgondagen.

Men till sist kom han till vägs ände. Hans självövertalningsförmåga tog slut liksom hans motivation. Han bad om att få bli befriad och blev det med hjälp av klunken gift han svalde sedan ett sugrör förts in i hans mun av personalen på den schweiziska institution som hans familj hade funnit åt honom.

Joakim Alpgårds öde har engagerat hundratusentals svenska tv-tittare sedan Tom Alandh gjorde en dokumentärfilm om hans envisa kamp för att få leva ett så värdigt liv som möjligt.

Alpgårds hetaste önskan var att få tillräcklig personlig assistans för att kunna bo hemma. Stockholms kommun och landsting tvistade om vem som skulle betala men Joakim fightades. Möjligen var det just fighten som gav honom något slags hopp, något att se fram emot.

När Tom Alandh på nytt kontaktas av Joakim Alpgård har dennes önskan om att få bo hemma och ägna sig åt ett och annat intresse, som att gå på bio och teater exempelvis, gått i uppfyllelse sedan länge. Men nu förefaller tröstlösheten att ha fångat såväl Joakim som hans hustru i sitt järngrepp.

Makarna är skilda. Sussie är kanske mer förtvivlad än Jocke. Förtvivlad över att hon inte stod ut, över att hon var och är en ung människa med hela livet kvar att leva. Och under åren har Jockes beslut mognat: Han vill dö.

Tom Alandh fick förtroendet att dokumentera och berätta hela historien om Jocke och Sussie med kännedom om facit, det tragiska slutet. Den visades i söndags i Sveriges television och var starkt berörande.

I samband med Joakim Alpgårds frånfälle ställdes ganska allmänt frågan varför Jocke skulle behöva åka till Schweiz för att få dö den död alla vettiga människor unnade honom, varför vi är så rigoröst emot dödshjälp i Sverige?

I diskussionen som följde på Tom Alandhs film yttrade överläkare Carl-Johan Fürst vid Stockholms sjukhem någonting intressant. Han hävdade att det hade varit möjligt för Joakim Alpgård att här hemma i Sverige begära att respiratorn stängdes av i syfte att låta honom dö. Enligt Fürst skulle det enligt både lag och praxis vara möjligt för den ansvarige läkaren att villfara en sådan begäran.

Den ansvarige läkaren hade säkerligen också sett till att stänga av respiratorn så att Joakim inte skulle ha varit medveten om kvävningsdöden.

I Sverige får människor faktiskt hjälp att dö i större utsträckning än vi är helt klara över. Det framgår bland annat av en samling uppsatser i boken "Att få hjälp att dö", utgiven av Studentlitteratur och redigerad av Claes-Göran Westrin och Tore Nilstun.

I Sverige tillåter vi (ännu) inte att svårt sjuka människor dödas när de ännu kan leva av egen kraft.

Däremot kan läkarna åta sig att på nästan alla andra upptänkliga sätt korta en människas lidande.

De kan avstå från behandling, de kan avbryta behandling, de kan tillmötesgå patienters önskan om att slippa livsuppehållande åtgärder, de kan ge så mycket smärtlindring att de i praktiken skyndar på döden.

I Joakim Alpgårds fall hade det rört sig om att på patientens begäran avbryta en behandling som var livsuppehållande men i längden utsiktslös - en totalförlamad kropp slutar sakta att fungera - och ägnad att åsamka honom utdraget lidande.

Jag ska inte här ta ställning till den komplicerade frågan om assisterat självmord och annan mer aktiv hjälp över gränsen.

Jag vill bara understryka att erfarna läkare med moraliskt mod, vaket samvete och intuitiv känsla för rimlighet, respekt och konsekvens förmodligen kan garantera oss just det mått av hjälp att dö som de flesta av oss efterfrågar. Varken mer eller mindre.

Yrsa Stenius