Truman Capote skrev för sin skull

KOLUMNISTER

Philip Seymour Hoffman fick natten till i går den Oscar han så väl förtjänade för sin makalösa rollprestation i filmen "Capote" - ett psykologiskt drama om en författares förhållande till sitt verk, men också ett drama om människors hjärtan i vilka medkänslan bor granne med den djupa likgiltigheten.

Truman Capotes "Med kallt blod" är i dag en av alla tiders mest sålda romaner. Själv slukade jag den 1966, verklighetsromanen som det står på pärmen.

I mitt ombonade flickrum i föräldrahemmet i Helsingfors konfronterades jag med fasan som invaderade en idyllisk tillvaro, snarlik min, utan anledning, utan förvarning. De fyra medlemmarna i familjen Clutter, som sköts ihjäl på impuls av två rånare, hade ingen andel i sin egen undergång. Det var som om de hamnat i vägen för en naturkatastrof.

Det är ungefär så han gestaltar förloppet, Truman Capote, vars psykologiska insikter jag var djupt imponerad av: en ung mans återhållna mordiska raseri, uppbyggt av övergivenhet och brist - alla kategorier - tränger sig in hos en rikt utrustad familj som har allt inklusive värdighet i sin egen förnedring där den ligger bakbunden i rånarnas våld - och alla fördämningar brister. Stöldräden förvandlas till ett blodbad.

Föga anade jag då att jag en gång själv skulle komma att skildra något liknande. Självfallet inte med samma konstnärliga kvalitéer som Truman Capote, självfallet har jag aldrig varit i närheten av hans grundlighet, hans arbetsinsats och hans kontrollerade men starka personliga hängivenhet. Men jag har sett något som liknar det han såg och skrivit om det.

Morden i Åmsele 1988 har samma drag av "naturkatastrof" som morden i Kansas i USA 1959. Det var inte en stulen cykel och förbittringen över att den rättmätige ägaren ville ha den tillbaka som kom Juha Valjakkala att bestialiskt mörda tre medlemmar av samma familj. Det var en raserilavin instängd i en sjuk och övergiven pojke, en lavin som vällde fram vid anblicken av oskyldiga människors förnedring, deras vädjan om nåd. Den ändade i naken blodtörst.

Kanske var det Truman Capote som hade lärt mig något om denna naturkatastrofs möjlighet. Kanske hade han med sin konstnärliga talang lyckats förmedla något av sin egen dolda erfarenhet, nämligen att slikt raseri måhända går att återfinna hos var och en som bär på upplevelser som någon gång varit ägnade att väcka sådana livsfarliga allt förtärande känslor.

I filmen "Capote", i dramat som utspelar sig i Philip Seymour Hoffmans omärkligt skiftande anletsdrag, står det klart att Truman utforskar sig själv när han utforskar mördaren Perry Smith. Han ser parallellerna i deras respektive barndom, han ser hur litet som skiljer ett framgångsrikt liv från en katastrof.

Att skriva historien om morden i Kansas blir för Truman Capote ett slags omedveten upptäcktsresa i allt mordiskt inom honom själv, en upptäcktsresa i destruktivitetens och självdestruktivitetens dunkla underjord.

Hans narcissistiska förälskelse i Perry ger honom lyhördheten att förstå och belysa dem båda. Hans behov att få veta vad som hände den där novembernatten, att få veta vem som höll i vapnet, ihärdigheten med vilken han klämmer sanningen ur Perry, grundar sig inte enbart på hans litterära ambitioner. Han måste få veta hur långt Perrys lina löptes ut. För sin egen skull.

I likhet med andra författare som skriver med sitt eget hjärteblod i stället för med bläck i pennan - även när de låtsas skriva om andra - skulle Truman Capote förmodligen aldrig ha orkat genomföra sitt projekt, om han inte hade burits av den enorma tillfredsställelse som skrivandet och det skrivna i sina bästa stunder skänker. Han hade inte orkat om han inte hade stimulerats av sin fåfänga, av tanken på Boken, smekt av tusentals händer.

Truman Capote upplevde sitt existensberättigande i författarskapet och för att inlösa detta berättigande lät han allt annat vika. Utan äkta inlevelseförmåga och medkänsla, utan att lägga sig själv i blöt hade han inte kunnat författa. Men utan sin distans, sin yttersta likgiltighet för allt annat än det som gav hans liv dess mening hade han aldrig orkat värka fram den märkliga romanen "Med kallt blod".

Yrsa Stenius