Vem av dem är svikaren?

KOLUMNISTER

Det pågår ett ordlöst drama

i sal nummer 17 i Stockholms gamla rådhus.

SvikarenS blick Lars Ramqvist anländer som vittne till rättegången mot Lars-Eric Petersson.
Foto: BJÖRN LINDAHL
SvikarenS blick Lars Ramqvist anländer som vittne till rättegången mot Lars-Eric Petersson.

Två män som en gång satt sida vid sida och höll i spakarna då det anrika svenska försäkringsbolaget Skandia gjordes om till global sparkoncern och dess börskurs lyfte som ett reaplan, möts i Stockholms tingsrätt på var sin sida om skranket. Mellan dem gapar nu en avgrund av svek.

Lars-Eric Petersson och Lars Ramqvist skakar hand när de möts och när de skiljs för dagen men de talar inte med varandra. Deras blickar möts sporadiskt. Den ene vet att den andre vet exakt vem som svek, vem som satte den andre i klistret. De tar mått på varandra över det knappa avståndet mellan vittnets och den tilltalades bänk i rättssalen.

Gruvligt svek

Är det som åklagaren hävdar så var det Lars-Eric Petersson som gick bakom ryggen på sin styrelseordförande Lars Ramqvist och såg till att bonusprogrammet Wealthbuilder befriades från sina begränsningar, sitt tak, och började ticka ut miljoner och åter miljoner till sina förmånstagare, miljoner som ägarna aldrig hade avsett.

Är det som försvarsadvokaten Torgny Zetterberg vill göra gällande kunde inte Lars Ramqvist ha undgått att begripa att förlängningen av det gamla bonusprogrammet till maj år 2000 - ett program som hade slagit i taket redan 1999 -måste innebära att taket togs bort. Det betyder att Lars Ramqvist svek sin underordnade vd å det gruvligaste när bonushärvan började nystas upp och han förnekade all kunskap om takets gåtfulla försvinnande.

En ynkrygg

En tredje möjlighet är naturligtvis ett gigantiskt missförstånd. Men om så är borde det ha gått att räta ut under förundersökningen.

Därför drar jag slutsatsen att vi har åtminstone en svekfull ynkrygg framför oss i rättssalen. Jag åtar mig dock inte att peka ut vilken av herrarna det är. Det enda jag kan konstatera är att Lars Ramqvist har avsevärda problem med att förklara både gamla och nya takkonstruktioner i det omstridda bonusprogrammet med förlängning.

Jag undrar över beslutskulturen i ett bolag som Skandia, över kittet av gemensamma värderingar i företagets ledning, när en konflikt som den mellan Lars-Eric Petersson och Lars Ramqvist kommer åt att uppstå.

Man kan inte påstå att de två männen skyller på varandra i rättssalen. De redovisar helt olika föreställningar om vad som har ägt rum under de oräkneliga sammanträden som måste till i styrelser och olika kommittéer för att hantera mängden bonusprogram och ersättningar.

Är det så att man upphör att artikulera värderingar, att man upphör att tala klarspråk, att det ligger lätta ridåer av dimma över förhandlingar som syftar till beslut som alla vet har något tvivelaktigt över sig?

Marginal att förneka

Är det så att ingen längre plockar upp insikten i hjärnan men att många känner i magens botten eller i hjärtat eller njurarna eller var samvetet nu sitter, att man sysslar med något som inte längre är rimligt - fast man har låtit sig övertygas om att det är absolut nödvändigt.

Om så är, ligger det då i sakens natur att beslutsprocesserna inte leder fram till distinkta beslut? Att det finns tolkningsutrymme som om man alltid lämnade en marginal att förneka i skarpt läge.

Då ligger ju sveket - många svek i tangentens riktning när allt som har hänt ska blottas i rättsväsendets rampljus - i sal nummer 17 i Stockholms gamla rådhus.

Yrsa Stenius