Sverige klarade inte en tsunami

KOLUMNISTER

"Sveriges trygghetsnarkomani stod inte pall för insikten att ohyggliga saker kan hända utan att någon är skyldig.

Annandag jul i fjol ägnade Sveriges Television hela dagen åt minnesceremonier med anledning av ettårsdagen av flodvågskatastrofen i Sydostasien.

Den högtidligaste av dem alla ägde rum på Skansen i Stockholm, i närvaro av kungafamiljen och delar av regeringen. Utrikesminister Laila Freivalds avstod från att delta sedan hon uppfattat att somliga berörda inte ansåg hennes närvaro önskvärd.

Freivalds beslut, att böja sig inför dem som stördes i sin sorg av att ha henne i sin närhet, rubricerades på sina ställen i pressen med att Freivalds inte vågade visa sig på Skansen.

Under minnesaktens gång intervjuades anhöriga till offer och andra som drabbats av tragedin på Thailands solstekta stränder. Några gav uttryck för naket hat mot Laila Freivalds.

Den bästa julklappen det året var att Laila Freivalds inte kom till Skansen, deklarerade någon. En annan förklarade att hon själv hade uteblivit ifall Freivalds hade infunnit sig.

Denna kväll annandag jul kände jag djup bestörtning över Sverige, över samhället, dess mentalitet, dess politiska och mediala offentlighet. Jag blev förskräckt över att en stor tragedi kan utlösa så mycket småsinthet i ett upplyst land som Sverige.

Än en gång tvingades jag konstatera att detta land, som jag en gång hyllat som förnuftets och rimlighetens hemvist på jorden, i prövningens stund visade sig oförmöget att möta en stor olycka värdigt, att samla sig i stram sorg efter en katastrof mot vilken varje mänsklig makt stod hjälplös.

Där andra drabbade länders folk sänkte sina huvuden i tystnad och djupaste förtvivlan, men också i stillhet och ödmjukhet inför det övermäktiga, där rasade Sverige.

I Sverige fanns ingen tid och ingen plats för människor att fatta varandras händer och tiga inför det som saknar ord. I Sverige fanns bara utrymme för indignation. Sveriges trygghetsnarkomani stod inte pall för insikten att ohyggliga saker kan hända utan att någon är skyldig. I Sverige måste det onda exkluderas ur allas vår gemenskap och läggas någon utpekad till last.

Vrede och vantro tillhör människors omedelbara reaktioner vid plötsliga och outhärdliga förluster. De är starka och explosiva känslor. Just därför ska de hanteras varsamt i den offentliga opinionen.

Så skedde i alla andra länder men inte i Sverige. I Sverige exploaterades vanmaktens raseri och trygghetsnarkomanernas besvikelse av en politisk-journalistisk maktapparat som bestod av Allians för Sverige och det mediala etablissemanget som på ett likartat sätt såg det som sin uppgift att attackera där attack var möjlig.

Jag hävdar inte att Alliansen och medierna var i maskopi med varandra, men jag hävdar att de kom att göra gemensam sak. Resultatet blev förödande.

En ambitiös, arbetsam, intelligent och pliktmedveten person som Laila Freivalds, en i alla sina befattningar respekterad 63-årig kvinna, gjordes i tsunamins eftersvall till var mans niding, till en skyddslös människa som hätska svenskar såg sig föranledda att hata i direktsändning.

Laila Freivalds har inte skött allt klanderfritt i sitt ämbete. Vem gör allt klanderfritt? UD:s hantering av flodvågskatastrofen tålde kritik, något som Laila Freivalds själv redde ut på ett utomordentligt sätt i KU-förhören.

Men det båtade ju föga. Medier och politiker fortsatte att beskriva henne som ett misslyckande, en pinsam fatalitet på två ben, en person som strax skulle sumpas. Har man blivit så beskriven i över ett års tid ligger det i tangentens riktning att man till sist begår ett misstag som blir fatalt.

Nej, det var inte medierna som avsatte Laila Freivalds. Det var hon själv och Göran Persson i samförstånd.

Men jag hoppas innerligt att vi journalister i den intellektuella hederlighetens namn kunde tillstå att massan av den publicitet Laila Freivalds råkade ut för var förfärande och outhärdlig i ordets bokstavliga bemärkelse.

Yrsa Stenius