Rättssäkerheten riskerar utarmas

KOLUMNISTER

Högsta domstolen, HD, har blivit vederbörligen utskälld för att den i två fall med sex mellan en vuxen man och en flicka yngre än femton år inte dömde för våldtäkt utan för sexuellt utnyttjande, som gav lindrigare straff.

Den nya sexualbrottslagen, som trädde i kraft för ungefär ett år sedan, stadgar att samlag mellan en vuxen och ett barn under femton år alltid ska bedömas som våldtäkt. Trots detta tog HD med majoritetsbeslut till den mildare brottsrubriceringen med motiveringen att ett mått av frivillighet spelade in i händelseförloppen där flickorna som utnyttjades var tretton år respektive fjorton år och tio månader.

Justitieminister Thomas Bodström reagerade på studs och aviserade en skärpning av lagen som i fortsättningen skulle omöjliggöra HD:s tolkning.

Juridikprofessorn Madeleine Leijonhufvud undrade om justitieråden, som bildade majoritet i HD, till äventyrs har lättare att leva sig in i de brottsliga männens situation än i barnens. I varje fall vakade HD ängsligt över herrarnas rättssäkerhet medan brottsoffrens rätt kom i skymundan.

Madeleine Leijonhufvud förklarade tanken bakom gällande lagstiftning mycket klart och tydligt.

Grundantagandet lyder:

Samlag mellan en vuxen man och en flicka under femton år (låt oss för enkelhetens skull röra oss med de begreppen) är aldrig frivilligt från flickans sida. En så ung flicka är inte mogen nog att fatta beslut om sina sexuella göranden och låtanden. Om hon låter sig lockas till att ligga med en vuxen man är det för att han utövar sin vuxenhets makt mot henne.

Sålunda finns alltid ett element av tvång, som är ett slags våld, i äldre mäns samlag med flickor i nedre tonåren. Så förhöll det sig också i de två fall som HD dömde för milt. I båda fallen var flickorna i beroendeställning till de män som tjatade sig till sex med dem. Solklart fall av våldtäkt enligt den nya lagen, menade Leijonhufvud.

Justitierådet Johan Munck förklarade HD:s dom.

Femton år kan inte vara en magisk gräns för frivillighet respektive ofrivillighet när domstolen dömer, menade Munck. En flicka som är fjorton år och tio månader är inte per automatik oförmögen att bedöma vad hon vill och inte vill medan en femtonåring anses fullt beslutskapabel. Man måste ta hänsyn till omständigheterna även vid dessa brott.

De omständigheter som var för handen i de två omskrivna fallen ledde till slutsatsen att männen trodde att flickorna hade sex frivilligt. Likväl var akten givetvis olaglig men det gick inte att använda den strängaste brottsrubriken.

Med all respekt för professor Leijonhufvuds juridiska sakkunskap och lovvärda ambitioner, för mig ter sig ändå Johan Muncks resonemang mer verklighetsförankrat än professorns.

I dagens genomsexualiserade värld är unga flickor på tolv, tretton och fjorton år inte bara sexuellt upplysta och medvetna. Ganska så många är både sexfixerade och aktiva. Att som tjugofemåring ha samlag med en fysiskt utvecklad och sexmedveten fjortonåring är inte att våldföra sig på ett oskyldigt barn.

Självklart ska en sådan akt vara förbjuden. Vuxna män ska veta var gränsen går och att det är straffbart att ligga med någon som inte har fyllt femton. Men det är orimligt att för sådana brott hålla sig med bara en brottsrubricering - våldtäkt.

Omständigheterna kring människors sexuella möten är ofta komplicerade och intrikata. Så även när man rör sig i förbjudna zoner med möten mellan unga och äldre. Man kan inte ha en lagstiftning som inte känner andra former för överskridande av förbud än den grövsta.

Personligen kan jag inte se annat än att rättsväsendet och rättssäkerheten utarmas när man börjar tänja på begrepp, sortera ut nyanser och skapa inadekvata brottsrubriker. Man ska inte använda ordet våld för gärningar där varken fysiskt våld, hot eller tvång förekommer.

Däremot ska man döma för otillbörligt utnyttjande av någon som inte förmår hävda sina rättmätiga intressen mot exploatören. Den högsta straffsatsen kan gärna vara i klass med straffsatsen för våldtäkt.

Yrsa Stenius