I Finland råder lugn och ro i skolan

KOLUMNISTER

Den finska skolan rankas högt i alla internationella jämförelser och jag får ofta frågan vad som skiljer denna från den svenska, som dras med allehanda bekymmer och ligger sämre till på topplistorna.

Jag brukar börja med att framhålla en grundförutsättning för skolans arbete som skiljer sig åt kraftigt när man jämför skolorna i Sverige och Finland.

Finland har relativt sett få invandrare och skolor med tjugosex olika hemspråk förekommer inte. Det tillhör undantagen att inte alla elever i en klass väl behärskar undervisningsspråket, det vill säga svenska eller finska. Nästan alla talar någondera som sitt modersmål.

Finland är ingen idyll. Det är ett ganska hårt, konkurrensorienterat samhälle där idéerna om jämlikhet aldrig har stått lika högt i kurs som de en gång gjorde i Sverige. Många unga lider av multipelt utanförskap (är utanför den normala samhällsgemenskapen på mer än ett sätt) och det vore självbedrägeri att förneka att Finland i mycket är ett tvåtredjedelssamhälle.

Likväl förefaller Finland i dag att vara socialt bättre integrerat än Sverige. Storstäderna och de andra urbana miljöerna uppvisar inte segregation och ghettoisering på samma sätt som de svenska. I Finland finns ingen motsvarighet till Sverigedemokraterna.

Också här spelar förstås Finlands restriktiva invandringspolitik en central roll.

För undvikande av missförstånd vill jag understryka att jag absolut inte är stolt över Finlands beteende i det hänseendet. Däremot tvingas jag konstatera att Finland, genom att vägra anta den sociala utmaning som särskilt Sverige men också stora delar av det övriga Europa antog, när den globala migrationen blev ett faktum, har sluppit vissa problem som andra får tampas med i stället.

Om jag nu lämnar dessa samhällsstrukturella skäl till att den finska skolan fungerar bättre än den svenska och går in på själva skolsamfundet, finns det en del intressanta saker att säga:

I Finland får eleverna betyg under hela sin skolgång. Från årskurs tre i lågstadiet gäller vitsord i form av siffror, före det ges skriftliga bedömningar.

Ända fram till gymnasiet utfärdas betyg i flit, ordning och uppmärksamhet. Elevens allmänna beteende värderas och sänkta betyg på uppförandekolumnerna är rejäla larmsignaler till föräldrarna.

I Finland skrivs en nationell studentexamen. Examinationen är utsträckt över ett helt läsår och prov kan göras om men ett distinkt slutmål för studierna finns.

Finland är lyckligtvis inte nu längre det auktoritära samhälle det en gång var. Men respekten för auktoriteter finns kvar och det är en helt annan sak och av godo särskilt i skolan.

I den finska skolan är umgänget mellan lärare och elever skäligen demokratiskt och lärarna sätter sig inte i respekt med hjälp av skräckinjagande fasoner. Men de respekteras i kraft av sitt yrke, i kraft av allt de vet och kan och lär ut – så länge de gör sig förtjänta av respekten givetvis.

I finska skolor är det i regel ordning och arbetsro i klasserna.

Inte heller i Finland har grundskolsystemet – som motsvarar det svenska – helt kunnat eliminera de skillnader i social bakgrund som eleverna bär med sig in i klassrummet. Familjens sociala status och särskilt dess bildningstradition spelar statistiskt sett roll för barnens skolframgång.

Likväl råder det knappast någon tvekan om att den goda ordningen i klassrummen, som upprätthålls bland annat med hjälp av uppförandebetyg, är bra för dem som är osäkra, tenderar att dra sig tillbaka och saknar självförtroende.

Om betygen i övrigt

vet man att de kan vara nedslående för sådana som känner sig socialt eller på annat sätt handikappade från början. Men man vet också att på en gång generösa och omsorgsfullt avvägda betyg sporrar de allra flesta, inte minst dem som på grund av bakgrund är osäkra på vad de duger till.

Yrsa Stenius