De löser sudoku på heltid - absurt

KOLUMNISTER

Medelåldern i den nya statsrådsberedningen lär vara trettiotvå (32) år, om man får tro kollegan Majgull Axelsson i Dagens Nyheter, som vred och vände på detta i en rolig kolumn.

Mycket riktigt uppgav hon sig ha reagerat med ett oj då och hoppsan, precis som jag gör när jag läser om knatteligan som har intagit Rosenbad. Om snittåldern är trettiotvå måste det finnas vissa, inte så få, som är under trettio och innehar betydande maktpositioner.

Majgull Axelsson sväljer sin häpnad och begynnande indignation. Efter att ha ironiserat över oss fyrtiotalister som inte begriper att vi är på väg att bli gamla, som inte ser det självklara i att barnens generation nu tar över rodren lite varstans i samhället, landar hon i den korrekta uppfattningen att allt är i sin ordning.

Visst är det så. Sakta men säkert ska vi fyrtiotalister fasas ut från kommandobryggorna vi bemannat sedan vi själva knappt var torra bakom öronen. Sakta men säkert ska vi ersättas av yngre krafter.

Frågan som ändå tål ställas, ifall en smula allvar tillåts mig, lyder: Hur fort eller sakta ska det gå? Hur unga ska de ersättande krafterna vara?

Många av mina mer eller mindre jämnåriga vänner och bekanta har nyligen pensionerats eller är på väg att gå i pension. Kanske lider jag av fyrtiotalistens typiska oförmåga att stirra rynkorna på den egna kroppen och den egna själen i vitögat, men ändå uppfattar jag ärligt dessa människor, som nu ska lämna arbetslivet, som folk i blomman av sin ålder.

De är mångkunnigare, klokare, erfarnare och tålmodigare än de någonsin har varit. Deras förmåga att lära nytt har förvisso blivit långsammare men den har inte upphört. En del fysiska ålderssymptom gör förstås att de inte orkar med de allra tyngsta och stressigaste arbetena men i gengäld kan de utföra de mentalt krävande uppdragen.

Det är absurt att de här människorna ska börja lyfta pension och lösa sudoku på heltid, särskilt som de inte vill.

I Finland, där den socialpolitiska och sociologiska forskningen traditionellt håller hög klass, har professor Juhani Ilmarinen undersökt äldre människors arbetskapacitet, deras brister respektive tillgångar, jämfört med andra åldersgrupper. Hans resultat stöder mina personliga iakttagelser:

Äldre har unika tillgångar i form av överblick, helhetssyn, förmåga till strategiskt tänkande och till att fatta beslut i komplicerade ärenden, hävdar Ilmarinen. Arbetsgivarna ska vårda sig om de äldre på arbetsplatsen, då har de oerhört mycket att bidra med.

Sunda förnuftet säger att arbetskollektiven blir allra bäst när de är varierade åldersmässigt. Ungdom, oförvägenhet och frihet från förutfattade meningar bör balanseras av just de äldres erfarenhet. Annars kan företaget, organisationen eller samhället råka ut för beslut som präglas av obalanser och blinda fläckar.

Mot denna bakgrund kan jag bli en smula bekymrad över uppgifterna om statsrådsberedningens ålderssammansättning.

Jag tillhör själv en generation finländare som fick makt inom politik och opinionsbildning i mycket unga år. Vid tjugoåtta års ålder blev jag chefredaktör för en dagstidning. Vissa av mina jämnåriga blev ministrar, andra, blott några år äldre, blev kanslichefer och generaldirektörer.

I efterhand har jag ofta tänkt att jag önskar att vi inte hade varit så unga när allt detta kom oss till del. Ens personlighet är så obefäst när man är trettio. Visst kan man skapa mycket nytt men man har föga skydd mot förvillelser. Somliga klarade sig bättre än andra, behöll fotfästet och gick i land med sina uppgifter och sina liv. Andra blev omåttligt fartblinda och havererade.

Några större katastrofer kom vi aldrig åt att ställa till med för vi hölls tillbaka, på gott och ont, av äldre kolleger och en åldrig och mäktig president.

Yrsa Stenius