Somliga saker bör inte visas offentligt

KOLUMNISTER

Jag är ingen storkonsument av tv men försöker hålla mig à jour med de mest omtalade programmen.

Reality-serierna, vare sig de har hetat Robinson, Farmen, Bonde söker fru eller något annat, har jag haft svårt för. Det finns många anledningar till det.

Först och främst avskyr jag alla koncept som bygger på att man tävlar om att få vara kvar respektive uteslutas ur en gemenskap. Jag förnekar inte fascinationen men själva uppslaget vädjar till så grymma instinkter hos oss människor.

Jag har emellertid också börjat avsky den sammanblandning av privat och offentligt som i dag präglar vårt medieutbud generellt och som har nått sitt tragikomiska mästerskap i reality-tv.

Skvaller, mer eller mindre tillförlitliga historier om vad som döljs i privatlivet bakom rekorderliga människors välputsade fasader, har alltid intresserat folk. Big business har skvallret om offentliga personer blivit sedan kvälls- och veckotidningar i olika utsträckning införlivat genren i sin affärsidé.

Detta kan man tycka bra eller illa om men det är i varje fall inget nytt. Det nya med reality-tv är att programmet rör sig i en journalistisk fåra bortom allt skvaller, i en djupt exhibitionistisk dimension av vårt tidevarv där människor kan lockas att låta sig betraktas av miljonpublik i sitt personligaste liv: i kärlek, sex, svartsjuka och rivalitet, i tillvarons bräddfulla ögonblick av mättade känslor, som traditionellt har ansetts tillhöra det privata.

Jag blir illa berörd av sådant. Disciplin, ett slags stramhet i uppförandet som gör att man inte vänder ut och in på allt kroppsligt och allt själsligt när alla ser på, är en gammaldags dygd jag gillar och som inte står högt i kurs i vår tid.

Visst har bortträngning och förnekelse av drifter och känslor givit upphov till många skadliga neuroser i vårt psykologiska närflutna. Men kontroll och sublimering av drifter och impulser är en av nycklarna till vår civilisation.

I dag ska djupa urringningar blotta tjejernas uppushade bröst även till vardags, korta liv ska ge fritt flöde åt mulligt hull ovanför byxlinningen, stjärtspringan ska gärna synas ovanför trosors/kalsongers resårer på den som böjer sig framåt och så ska det då älskas och slås ihjäl i direktsändning.

Ingenting av detta är väl särskilt allvarligt som tidsfenomen. Men ordet dekadens dyker ändå upp i mitt huvud. Nu är jag förstås en gammal tant som har präglats av andra sociala koder än dagens unga. Dessa ser på olika stripteasefenomen på ett annat sätt än jag. De har kanske också svårt att förstå hur sådant kan upplevas av olika generationer.

När jag såg första delen av programserien Böglobbyn i tv undrade jag hur det var möjligt att någon programansvarig hade låtit detta program sändas. Hur var det möjligt att ingen uppfattade att den gamle toppdiplomaten Sverker Åström absolut inte skulle figurera i Sveriges tv i ett sådant programsammanhang?

Problemet var absolut inte att Åströms homosexualitet exponerades för allt folket. Åström har faktiskt aldrig dolt att han är bög och uppgiften om att han kom ut först vid nära nittio års ålder är falsk.

Nej, problemet var sättet på vilket man presenterade det, att den bild av Sverker Åström som till sist tog form i programmet blev förödande för den respekt han har byggt upp kring sin person under en lysande karriär. Intellektuell skärpa, elegans och värdighet är vad man förknippar med Sverker Åström och hans gärning. Inte pellejönseri i Humlegården där en åldrig man för död och pina ska minnas sin ungdoms ”cruising”, jakt på sexpartner i buskarna.

Vissa privata saker lämpar sig faktiskt inte för offentligheten, inte ens om huvudpersonen själv är med på det hela. Ibland ska människor skyddas för sig själva, särskilt när de inte vet vad de ger sig in i.

Kanske yngre journalisters vana vid exhibitionist-tv gör att de inte fattar var gränserna mellan privat och offentligt går.

Yrsa Stenius