Logiska väst mot mystiska östern

KOLUMNISTER

På Grand Hotel de Londre i Istanbul märker vi ingenting av demonstrationerna mot påven Benedictus XVI:s besök i Turkiet. När oroliga vänner ringer och undrar om vi är nertrampade av den fyrtiotusen man starka folkmassan svarar vi med ett förvånat ”va?”.

Personligen märker jag just denna dag ännu mindre än alla andra av vad som pågår runtomkring mig. Jag är nämligen febrilt sysselsatt med att grubbla över ett mysterium: Ett av mina älsklingssmycken, en halslänk i kompakt silver, var försvunnet en morgon på mitt hotellrum – och dök upp igen samma kväll! Alla förklaringar till hur detta var möjligt är för mig absolut otillfredsställande.

Grand Hotel de Londre eller rätt och slätt Londra som det kallas här i staden är ett etablissemang från 1892. Ernest Hemingway häckade här någon gång på nittonhundratjugotalet och Agatha Christie satt säkert i lobby-baren åtskilliga gånger även om hon bodde på hotellet strax intill.

Det sistnämnda hotellet renoveras för ögonblicket. Londra har nog aldrig renoverats. Det är mycket charmigt med tidens tand men en smula ovant med dörrkarmar som lämnar generösa springor och lås som motsvarar det som återfinns på mormors sockerskrin.

Detta kanske påverkade mig undermedvetet fast Londra är ett ansett hotell.

Hur som helst: Härommorgonen när jag som vanligt skulle ta på mig mitt smycke var det borta. Jag mindes exakt hur jag krånglat det av mig kvällen innan och lagt det på nattygsbordet. Där låg det inte.

Jag sade till mig själv det man säger: Sök! Du missminner dig! Du har lagt undan det någonstans. Det är ingen som går in på natten i ditt låsta sovrum och snor ett smycke, låt vara att det ligger mycket synligt framme!

Jag sökte i en timme. Tittade överallt, tömde resväskan, kände igenom alla fack i alla väskor, många gånger, kollade smutskläderna, papperskorgen, toalettskålen, den tomma minibaren, den skrangliga bordslådan, utrymmet under madrasserna och rummets alla hörn.

Därefter kallade jag på en av reskamraterna och vi lyfte på sängarna. Vi hittade allt möjligt, somt kan rentav ha härstammat från 1892, men smycket hittade vi inte.

Till sist fann jag ingen annan råd än att säga till i receptionen. De lovade ”checka” som de sade. Därefter åkte jag iväg på ett heldagsprogram.

Sen kväll återvände jag till hotellet och travade upp på rummet. En plötslig ingivelse fick mig att sticka in handen i det minsta av resväskans fack som jag hade kollat sju gånger. Det första jag fick tag på var smycket!

Jo, jag blev glad men också oerhört ställd: Hela dagen hade jag sagt till mig själv att jag vägrar att tro att någon varit inne i mitt rum och knyckt saker medan jag sov. Men jag måste ju tro det eftersom smycket var borta.

Men vad skulle jag nu tro? Jag visste ju att jag hade tömt facket och känt efter att det var helt tomt. Nu låg smycket där så att det inte gick att missa.

Men jag måste ha missat! Något annat är inte möjligt. Ingen tjuv går och lägger tillbaka smycket. Jag måste helt enkelt ha haft någon blackout när jag sökte.

Jag tycker inte om tanken på att ha haft blackouter.

Alla reskamrater utom en log åt min förvirring. Hon som inte log sade kolugnt: Det händer mystiska saker i Istanbul. Du ska inte alltid vänta dig förklaringar.

Jag har alltid betraktat mig som en människa med stort behov av att förstå saker och ting. Även det irrationella har jag utvecklat instrument att begripa.

Jag accepterar inte mysterier. Men nog har jag svårt att svälja teorin om blackout också.

Men kanske ska jag dra lärdom av att för någon vecka ha upplevt Istanbul, en stad kluven mellan världsdelar och kulturer, i ett land fyllt av motsägelser: Min västerländska önskan att begripa och förstå ska jag aldrig överge men likväl bör jag av orientaliska tänkesätt lära att förnuftet inte begriper allt.

Yrsa Stenius